När jag läste min systers kommentar blev jag rörd, inte utav vad hon skrev utan vad som hände.
Jag har inte tänkt på det så mycket faktiskt, men jag minns allt i detalj.
Första gången när hon bara låg ner och såg död ut. Jag var så rädd, men jag fick upp henne och vi trodde det var kolik. Hon blev bättre, men andra gången fick jag knappt upp henne. Hon bra vägrade. Jag var rädd då med, men jag var så arg på henne. Jag ropade att hon skulle gå upp, men hon låg kvar och skakade.

Jag ringde vet. Lone och senare kom Jonna, och Carro. Lone sa att det fanns egentligen bara en sak att göra. Hon gjorde ordning Pluttan och jag fick hålla huvudet, hon drog en djup suck och bara föll. Det var obeskrivligt.
Jonna var stark och tog det hela ganska bra, antar att hon hade förberett sig på det.
Jag minns allt.