Idag skiner inte bara solen, den värmer också.

På min morgon promenad tänkte jag att Disa kunde få springa av sig lite på åkern innan vi började gå och träna lite. Det gick jätte bra, tills jag såg en hare men den hann Disa inte se. Sen kom en till och jag tror Disa såg den men brydde sig inte, sen kom en tredje och då var jag långt i från henne men såg ju klart och tydligt att hon sett den. Jag försökte få med mig henne men hon stack i världen jävla fart för att försöka fånga haren.
Jag tänkte om jag springer åt andra hållet kanske hon undrar mer vart jag tog vägen för haren hade sprungit ifrån henne. Men jag ser hur hon springer mot vägen och jag hör en bil och jag ser hela händelsen med Nea igen.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner hur benen börjar vika sig, jag springer in i taggbuskar och snubblar och har mig. Jag ringer Ida, inget svar. Jag ringer Sara och hon svarar och är halvvägs ut när jag ser Disa stå längst ner på åkern och tittar på mig.
Tårarna bara spruta!