Det här är Disa. Disa är en dobermanntik på 3½ år. Disa är vad man kan säga en typisk dobermann. Busig, jävlig, envis, lättlärd (till både för- och nackdelar) och helt underbar. Jag gjorde felet när jag skaffade henne att jag lyssnade på helt fel människor. Den sorten som bara var hundkunnig eller passat en hund en gång, eller som har sett filmer där rasen är djävulen själv. Ingen av dessa kunde något om rasen, och tack vare att jag tyvärr lyssnade på dessa kan jag inte ha Disa lös, kan inte passera hundar utan att det ska låtas och dras. Människor verkar vilja peka ut henne som en mördarmaskin som ska äta småhundar, katter och vissa männsikor. Det gör att jag spänner mig och skickar ut fel signaler. Jag kan inte påstå att vi går genom ett helvete, men vi har varit nära. Jag har kämpat med henne, och det finns dagar då motivationen är helt bortblåst, eller dagar det går käpprätt åt helvete så jag tänker inte påstå att det är en lätt match eller att vi nått målet. Dock vill jag påstå att Disa kan vissa saker bättre än andra hundar, och såklart kan andras hundar bättre än Disa.

Det här är jag. Matte till Disa. Jag är en skör djävul. Jag vill ut och tävla med Disa. Min tanke har alltid varit agility och freestyle, men då jag inte vågar ha henne lös har iallafall agilityplanerna gått i stöpet. Disa skulle bli en suverän agilityhund. Just för att jag inte vågar ha henne lös kör vi på Rallylydnad då man i nybörjar klass kör med koppel, vilket blivit min trygghet. Såklart tycker jag ju om rally också. Nu när jag har skaffat mig massa dobermannkontakter känns det mycket bättre och framförallt roligare. Så framöver kommer ni få följa med på min och Disas resa med blod, svett, tårar och glädje samt suceerna vi kommer göra.