Förra veckan fick jag veta att beslut om fastanställning tagits. Jag fick genast en klump i magen. Då jag har problem med min mage har jag blivit hemma för många gånger.
Visste att jag låg risigt till och alla ville försäkra mig om att så var inte fallet.
Hela veckan har jag haft magont av ångest, huvudvärk av panik, kallsvettas av nervositet.

När hon kallat ner 3 stycken och två kommit upp röda i ögonen och sprungit tillbaka ner med händerna för ansiktet förstod jag. Så var det min tur.
Jag kände mig väldigt liten, nästan osynlig och när jag kom till trappan slog mitt hjärta så hårt att den nästan kom ut ur öronen.
Satte mig på stolen mittemot henne. Hon såg dyster ut.
Jag kämpade för att inte börja gråta. Hon visade ingen sympati, ingen värme, ingen kärlek.
Jag skulle skriva på ett papper. Hur kunde jag göra det när jag darrade och nästan inte var vid medvetande.
Hon sa att det var okej om jag inte gick tillbaka upp så jag åkte hem.
Sedan dess har jag blivit bombaderad av fina sms och mail från vänner och mina kära underbara kollegor.
Kommer sakna varenda en av er, men mest kommer ni sakna mina spratt, haha.