På våran promenad mötte vi en äldre dam som släppte det hon höll på med och gick raskt mot oss och frågade "är det en dobermann?"

När jag svarade ja stannade hon upp och hennes ögon blev stora och hon vinkade till sig sin gubbe.

De undrade om de fick klappa henne, jag svarde javisst men hon är reserverad för främlingar.

Båda två ställde sig med ryggarna mot henne och lät henne komma fram. 

Oj vad rutinerade tänkte jag.

Disa skällde till och damen hoppade till och då tänkte jag nu är det kört. Men hon ignorerade Disa och pratade med mig och under tiden ställde sig Disa mot henne och krävde massa klappar.

De berättade att de är uppväxta med dobermann och de kände en man som födde upp rasen, här i Falkenberg tillochmed.

Det är så underbart med äldre personer som inte räds över vad det är för ras, och som dessutom kan hundar.

 

Plus plus!