Idag är det 10 år sedan mitt kusinbarn togs ifrån oss.

 

Vad som kom att utspela sig tidigare idag för 10 år sedan är ett sådant starkt minne att jag nästan kan ta på det.

 

 

Jag och min bästa vän var i stallet en tidig söndagsmorgon, fnittrandes, glada och förväntansfulla, ont anande om vad som skulle komma.

Vi stod i en box och mockade och pratade om allt mellan himmel och jord. Hennes mobil ringer och när hon lagt på kände hon sig ängslig.

Det var hennes mamma som ringde och bad henne komma hem, gav henne ingen andledning hon ville bara att hon skulle komma hem. Hennes mamma hade låtit lite uppskakad och ledsen i rösten så min kompis anade oråd.
Jag körde hem henne, och under bilfärden försökte vi tillsammans skaka bort den känslan hon fått, även om vi befarade att det var något illa.

När jag släppt av henne åkte jag tillbaka ställde mig i boxen och mockade klart. Min mobil ringer och det är min kompis.

Jag känner lättnad men den känslan försvinner snabbt. Och här kommer ett minne jag inte vill ha, men som sitter så hårt.

Hon berättar att hennes bror varit med i en bilolycka under natten/tidig morgon och tyvärr inte överlevt.

Jag slänger mig ner på knäna i backen med mobilen kvar i örat och försöker förstå vad hon precis sagt.

Hon låter så lugn så jag vill inte tro henne. 

Vi lägger på och jag gör klart i stallet, med hennes ord ekandes i huvudet. Jag måste förstå om det hon sagt är sant så jag ringer till min mamma och berättar vad jag fått höra. Sen minns jag ingenting försen jag sitter vid matbordet och försöker äta med min syster mitt mot mig. Jag får knappt ner någonting, jag får lov att gå från bordet, sen är det dimmigt.

 

Att ta farväl av honom var det finaste och svåraste jag gjort.

 

 

Skänker mina tankar till hans fin familj som mist en son, en bror, ett barnbarn.
Mina tankar går till oss andra som saknar honom och har honom i vårt hjärtan.