På onsdag börjar vi vår valpkurs. Ska bli väldigt kul att få hem läxa att jobba med, så vi kan få en bra och fin kontakt.

Just nu tränar jag väldigt mycket kontakt och inkallningar inomhus, och det börjar sitta, så nu tänkte jag börja ta med det ut med lite störning och succesivt öka störningen.
När vi var utanför system där det gick hundar och barn och cyklister testade jag två gånger och det funkade mycket bra.
Utanför hemmet är ju fortfarande stort för honom, så vi går sakta fram.

Sen vi hämtade hem Boba, har vi fått en del ridgebackkompis, på instagram, facebook och privat. 
Det är jätte kul att kunna rådfråga och berätta om sin egna när man har samma ras. Då vet de flesta oftast vad man går genom och menar.

Kommentarerna som flödat mest är att träna inkallning, gå lös och miljöträna. 
Det är även något som jag och Sambo sagt hela tiden att vi ska träna på.

Nu köpte vi en valp som har kottar i öronen. Att komma till matte som leker pajas och viftar med leksaker och tjoar och tjimmar är inte roligare än den grästussen framför tassen.

Jag har helt ärligt varit så knäckt. Har kännt mig värdelös och som om jag tagit vatten över huvudet.
Har rådfrågat några och de har gett tips, så jag testade dessa. Funkade inte.

Efter ett tag insåg jag att jag har haft ett stort störningsmoment med mig hela tiden, på tok för tidigt, nämligen Disa. Att tro att han ska komma på köpet när Disa sätter sina inkallningar perfekt måste vara en myt.

Men efter att jag bara tog med Boba lyssnar han mycket bättre och tycker pajasen till matte inte är lika pinsam att springa fram till.
Dock tog det ett besök till grannkommunen till helt underbara Petra och Nixon för att inse vad jag behövde göra för att få han uppmärksamhet.

Inte nog med att jag kommer få med Boba, men några hekton kommer försvinna under dessa intervallerna.

I förrgår letade jag fram klickern och klickade in Boba.
Otroligt snabblärd, som om han föddes med klicker.

Så på eftermiddagen testade jag om det gick att klicka fram sitt. Även där tog det två röda.

Igår började jag lägga in kommandot sitt och det verkar som han förstår det. Om inte annat så visar Disa honom då hon är lite klickerkåt.

Idag tränade vi lite på kontakt, vill få in det på våra promenader, och det går lite si och så med det där.

Det var första kurstillfälle på valpkursen hos vår uppfödare idag, väldigt synd och tråkigt att vi inte kunde vara med. Vi ska gå en valpkurs här med, men det känns bättre att gå kurs med samma raser och dessutom att få se kullsyskonens framsteg och såklart träffa dessa samt vår underbara uppfödare.
Till påsk ska vi ta oss en sväng uppåt.

I mitt förra inlägg skrev jag om att hur jobbigt Disa tyckte det var med valp.
Men både igår och idag har de busat utan att Disa har sagt ifrån eller skällt. Idag har hon till och med legat ner och krokodilat med honom.
Så vi valde att testa lite olika grejer. Ja provicera fram hennes obehag.
Vi kom fram till att det inte beror på Boba, eller iallafall inte så mycket som vi först trodde, utan på de gröna, skramlande kompostgaller. Boba bryr sig inte om dessa så han klättrar mer än gärna på de och det skramlande ljudet gör Disa nervös.

Nu är det ljudisolerade, så gott det går iallafall. 

Men inom kort har Boba vuxit upp och vi kan ta bort de.

Disas första möte med Boba gick hur bra som helst.
Hon var inte helt nöjd med att han nosade på henne, eller var nära henne.

Efter det har det gått från lite nosning på honom till röja järnet.

Men de två senaste dagarna är det inte samma längre. Hon gör allt för att komma ifrån honom,
morrar så fort han kommer nära, och sedan igår vill hon inte komma till dörren när vi ska gå ut.

Det gör så ont i mig att se hur illa hon tar åt sig av situationen.

Vi försöker ge henne egentid och ge henne uppmärksamhet, men det känns inte som hon litar på att hon är själv, utan att han ska komma lurandes runt hörnet och hoppa på henne.

Jag hoppas vi kommer in i rutiner fort så hon kan koppla av.



Det ska tilläggas att de lämnas inte ensamma utan uppsikt av någon av oss och vi särar på de när vi tycker det räcker eller när vi ser att Disa inte fixar det mer.

Det var knappt några moln på himlen, solen sken och värmde gott aå länge det inte blåste. 

Disa märkte även hon av det fantastiska vädret. 

Jag vet att vi bara är i mars och det än är vinter. Men nu när man blivit bortskämd med så här fint väder förväntar man sig inte snö. 

Hoppas innerligt att det försvinner snabbt. 

Igår var vi uppåt i landet och hämtade hem valpen.

Det var sol hela dagen, och vi spenderade den dagen i en bil. Men det var det helt klart värt!

Valparna var på baksidan och härjade runt och när de såg oss kom de springades, och både jag och Sambo vill intala oss att vår kille blev gladast över att se oss och ville ha massa uppmärksamhet.

Vi gick genom kontraktet och annat bra att ta med hem material och sen fick vi ta med honom.
Det var så overkligt att äntligen få ta med honom hem. Bara vi. 
Han tyckte nog det var lika overkligt som vi, för han vill vända tillbaka några gånger. 

Väl i bilen var han ett praktexemplar. 
Vi fastnade i en bilkö som vi satt i över en timma, efter bara ca 7 minuters bilresa. Även där skötte han sig. Solen stod på så han blev rätt varm, men vi svalkade ner honom och det gillade han.
Han var riktigt trött men vägrade somna. Först efter att vi kom ut från bilkön och trafiken flöt på, stängde han sina två små söta chokladbruna ögon.

När vi äntligen kom hem, runt 20-tiden var vi alla riktigt, riktigt trötta. Men en upptäcksfärd orkade han med, innan stora stygga syster skulle komma.
Alla våra förväntningar om hur hon skulle ta det fick sig en käftsmäll. Disa var så försiktig och otroligt duktig. Inget skall, inget morrande eller flygande tassar på honom.
Han var lite reserverad i början men sen tog han mod till sig och ville nosa, men det vill inte Disa så hon flög upp i soffan.
Så där var hon och han på golvet och undersökte varje vrå.

När det var dags att sova började han ta ton.
Gnällde och ylade, när ingen av oss gav han uppmärksamhet somnade han och sov genom hela natten utan behov att kissa.

Idag har han fått utforska gräsmattan och busat med Disa i den mån det går. Nu ligger han och stensover.

Det kommer bli halvdan uppdatering, men kolla på instagram där jag heter fredaom så får ni se destomer.

I helgen åkte jag och Sambo upp till vår uppfödare för att titta, klämma, känna och välja ut en valp som ska följa med oss hem.

När vi kommer in möts vi av fyra damer som är glada över sällskap, men gå snabbt och sidan.
Tror många varit och hälsat på så de vet om att vi är inte där för deras skull.

Väl uppe vid trappan står åtta helt bedårande valpar som tjuter och vill hälsa.
Här dog jag lite.
Jag satte mig på huk för att hälsa och hela skaran dök på mig. Nosade, klättrade och bet. De bet en på fötterna, händerna, kläderna, håret och all hud de kunde komma åt, men oftast tuggade de på varandra.

En del utmärkte sig mer än andra. Jag satt med en halva inne i ena rummet och pratade med uppfödaren och vår kompis, medan Sambo hade smugit in i andra rummet.
Jag smög efter och fick se hur han och en valp gav varandra kärlek. Japp, vi har hittat den vi vill ha med hem.

Av alla åtta valpar var denna knubbisen den enda som slickade Sambo i ansiktet istället för att tugga på hans skägg.
Där valde de varandra.

Det var inte som så att jag kände mig utanför. Jag kände gemenskapen också, även om jag inte hade något skägg att bistå med.

 

Men att välja ut en av alla dessa underbara individer var inte för mig lätt. Jag vill ge alla kärlek, och får lite dåligt samvete att jag inte valde någon annan. Hade vi kunnat hade vi tagit alla.
Nu har vi valt en att ta med oss hem iallafall, och nästa vecka hämtar vi honom.