För en kort tid sedan läste jag om ett ekipage som råkat ut för en lösspringade hund från en trädgård. Det hela hade gått bra, men föraren valde att polisanmäla händelsen.

Det är ett mardrömsscenario att vi ska gå förbi en trädgård och en hund kommer ut men ingen ägare och så börjar hundarna bråka och/eller deras hund biter Disa, eller tvärtom.
Vi var nästan med om en sådan incident för några år sedan.

Men det som påverkade mig mest av inlägget var meningarna 

Även

 

Jag vet om vår problematik, jag tragglar den varje dag. Har gått till fem olika instruktörer, gått på tre kurser men vi har likväl samma problem ändå.
Felet är bara många instruktörer "hjälper" på samma sätt som de gjort de senaste 20 ekipagen.
Av dessa fem instruktörer var det bara EN som utvärderade mig först, och sedan Disa som individ, inte som hund, inte som ras utan som en individ. Med den instruktöreren blev vi båda bättre, vi växte och fick självförtroende. Tyvärr var han väldigt populär och svårbokad, samt att jag flyttade långt från där han höll till och hade/har inte råd att betala.

 

På förra valpkursen frågade hjälpinstruktören mig om de fick låna Disa till deras instruktörsutbildning, då temat var problemhundar. Jag tackade ja å Disas vägnar, då vi har problem med hundmöten.
Dagen vi kom dit var det fullt med hundar och människor. Vi delades in i grupper om tre och i de grupperna var det två utbildade instruktörer och en som utbildade sig. Det var en som skulle vara tyst och bara observera medan de andra två pratade med det ekipaget som de skulle hjälpa. Vi andra fick stå med och titta och lyssna, och det var mycket lärorikt och intressant.
De valde att ta mig och Disa sist. Min nervositet och puls blev högre och när det var min tur hörde jag knappt va de andra sa för mitt hjärta slog så hårt.

Under hela tiden hade Disa suttit i bilen, och nu skulle jag och en av instruktörerna hämta henne.
Disa hann inte mer än att landa på backen med framtassarna innan hon gjorde utfall mot en schäfer som gick förbi fem meter ifrån oss. Sedan var hon laddad.

Instruktören bad om att få ta henne ut till appellplanen, medan jag gick en bit bakom. Som sagt så var Disa laddad, men hon gick mer baklänges än framlänges för att ha koll på mig.

 

Med risk för att det blir en novell delar jag upp inlägget.

Den här gången skulle vi utöka uppletandet en aning och tog oss ut is skogen för att trampa upp en sökruta där vi skulle lägga hundarnas leksak.

Det pinntokiga monstret tyckte han var otroligt duktig som hittade nya pinnar att ta in hela tiden. Han tyckte det var lattjo lajbans att få ränna runt i skogen och hämta pinnar för att sedan sticka ut igen.

Vi testade en gång till och jag gick kortare och var mer tydlig.
Då sprang han fram till leksaken, och när jag stod och berömde stack han för att hämta en pinne. Jag skickade ut honom på nytt och gick närmre med honom. Han sprang fram och tog den, sedan rallade han runt i skogen och var överlycklig. Matte var väl inte lika glad, så det får vi jobba bättre på.

Vi gick en och en in till skogen och under tiden det var ekipage ute tränade vi på koppelgående runt de andra deltagarna, inkallning och gå över tröskel.
Instruktören hade lagt plankor från lydnads hinder framför oss, och där skulle vi sätta hunden jämte oss kommendera "stanna" och sedan själva gå över och sedan tillbaka och berömma. Det var han riktigt duktig på, dock visar han inte det hemma, haha.

Inkallning och gå runt de andra deltagarna gick perfekt. Fick guldstjärna och massa beröm av de andra deltagarna då Boba var den en av få som sökte ögonkontakt hela vägen runt.
Så en aning mallig blev jag.

Inne somnade han nästan innan han hann sätta sig ner.

Nästa gång ska vi ut till skogen och lägga spår.

Det var en del prat i början, men instruktörerna kortade ner det för att sedan ta ut oss.
Vi skulle träna lite lätt på koppelgående och mötande samt inkallning.

Koppelgåendet var inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag strävar efter att ha en hund som inte drar mig, behöver inte gå fot men gärna med slakt koppel. Helt enkelt en harmonisk promenad är jag ute efter.
Det kanske är såhär man går tillväga för att få den harmoniska promenaden, men det var inte så jag hade tränat om jag inte gått kurs.

Det vi gjorde var att knyta kopplet runt midjan och bara gå, gå som om de inte var med. Så tränar jag inte hemma.
När vi tränade på att mötas hade jag kopplet i handen och han var rätt duktig. Men han var rätt trött då också.
Inkallningen var han en pärla på. Ignorerade de andra hundarna och siktade in sig på det roligaste på planen. Sin matte.

Efteråt gick vi in, och då ville instruktörerna att hundarna helst skulle ligga på golvet för att lära sig slappna av där med. Det tog sin lilla stund innan Boba ville slappna av på riktigt då hans tax-tjej gärna ville flirta lite. Till slut somnade han under stolen och var inte alls nöjd med att bli väckt.

Då har vi varit på valpkurs för andra gången, och detta var Bobas första gång.

Vi började med att sitta ner och prata i säkert 45-60 min om alfahanar, vilket var väldigt intressant att lyssna på, men det gav inte mig jätte mycket.
Sen var det dags att ta ut valparna och mötas på appellplan. Vi delades upp då de skulle få leka med varandra.
De stora, små och så 12 veckors valparna.

Jag och Boba var sega ut och kom in på planen sist och då höll de andra redan på med att gå runt i en cirkel med hundarna. När jag kom in samlades vi. Jag hörde inte ett jota av vad instruktören sa och sedan skulle vi gå igen. 

Nu är det som så att jag vill ha ett fint koppelgående och inte en dragande hund, och eftersom det var så mycket hundar och dofter drog Boba som om det var mellandagsrea på Elgiganten.
Instruktören bad oss gå även om de drog eller vi fick dra dom. Boba drog så mycket att han blev hes av flåsandet.
Det var inget jag gillade och fick inte ut något av det heller.
Sen skulle vi samlas i mitten och gosa och lugna valparna. Boba var som de flesta andra överallt och som många andra skällde han och gnydde så jag hörde återigen inte vad instruktören sa. 

Helt plötsligt skulle jag och den andra 12 veckors valpen till den andra planen så de skulle få leka.

Boba busade jätte mycket med henne, men hon låg mest ner och såg helt förskräckt ut.
Vad fick jag ut av detta då? Att alla leker olika.

Sen de sista 40 minutrarna gick vi in med hundarna, fikade och pratade om foder och rumsrenhet.
Under den tiden låg Boba och sov i min famn vilket var jätte skönt och tungt.

Men än så länge är jag besviken över upplägget då jag vill få hjälp med massa saker och hittills har vi inte gjort något som stått enligt kursplanen. Förhoppningsvis kommer det nästa gång, vi har ju bara haft två kurstillfällen.

Nu när det har varit så fint väder, och ganska varmt i solen har vi varit ute en del.
I förrgår tog jag och Sambo ut våra cyklar och tog oss en rejäl cykeltur med Disa.

Vi har en jätte bra cykelväg, är dock ingen cykelväg, men den är grusad och tom, då där får Disa spring lös hela tiden och diken med fräscht vatten.

Förr när jag cyklade med Disa fick jag ha nosgrimma på då hon drog så. Nu har vi sele på henne, under skogsturer och halsband i centrum. Hon drar fortfarande väldigt mycket i början, men Sambo har jätte bra och fina knep som gör att Disa inte sticker som en kanonkula.

Så fort jag rustat min kickbike ska vi dra oss ut på den. Hon tycker det är väldigt roligt.

 

I onsdags var jag på vår första valpkurs.
Boba fick stanna hemma med Sambo då de vill att de ska vara vaccinerade och den sprutan får han först i morgon.

Det som är så kul med kurser är att ingen är den andra lik. Det är så blandat med storlek på hundar till ålder på förarna till vad för inriktning man intresserar sig för.
Boba kommer vara yngst, de andra är 4-6 månader redan.

Vi fick veta deras kursplan och vad som förväntades av oss. Jag förutsätter att jag och Boba kommer gå därifrån som kursetta.
Övrigt ska det bli kul att få tips och råd som vi kan träna på resten av veckan.
Ibland står det nämligen helt stilla i huvudet på att komma på saker att träna på och veta om det blir för mycket för honom då han är valp och jag borde inte ha några krav på honom.

 

Ska bli kul att ta med honom på valpkurs del 2.

 

På onsdag börjar vi vår valpkurs. Ska bli väldigt kul att få hem läxa att jobba med, så vi kan få en bra och fin kontakt.

Just nu tränar jag väldigt mycket kontakt och inkallningar inomhus, och det börjar sitta, så nu tänkte jag börja ta med det ut med lite störning och succesivt öka störningen.
När vi var utanför system där det gick hundar och barn och cyklister testade jag två gånger och det funkade mycket bra.
Utanför hemmet är ju fortfarande stort för honom, så vi går sakta fram.

Sen vi hämtade hem Boba, har vi fått en del ridgebackkompis, på instagram, facebook och privat. 
Det är jätte kul att kunna rådfråga och berätta om sin egna när man har samma ras. Då vet de flesta oftast vad man går genom och menar.

Kommentarerna som flödat mest är att träna inkallning, gå lös och miljöträna. 
Det är även något som jag och Sambo sagt hela tiden att vi ska träna på.

Nu köpte vi en valp som har kottar i öronen. Att komma till matte som leker pajas och viftar med leksaker och tjoar och tjimmar är inte roligare än den grästussen framför tassen.

Jag har helt ärligt varit så knäckt. Har kännt mig värdelös och som om jag tagit vatten över huvudet.
Har rådfrågat några och de har gett tips, så jag testade dessa. Funkade inte.

Efter ett tag insåg jag att jag har haft ett stort störningsmoment med mig hela tiden, på tok för tidigt, nämligen Disa. Att tro att han ska komma på köpet när Disa sätter sina inkallningar perfekt måste vara en myt.

Men efter att jag bara tog med Boba lyssnar han mycket bättre och tycker pajasen till matte inte är lika pinsam att springa fram till.
Dock tog det ett besök till grannkommunen till helt underbara Petra och Nixon för att inse vad jag behövde göra för att få han uppmärksamhet.

Inte nog med att jag kommer få med Boba, men några hekton kommer försvinna under dessa intervallerna.

I förrgår letade jag fram klickern och klickade in Boba.
Otroligt snabblärd, som om han föddes med klicker.

Så på eftermiddagen testade jag om det gick att klicka fram sitt. Även där tog det två röda.

Igår började jag lägga in kommandot sitt och det verkar som han förstår det. Om inte annat så visar Disa honom då hon är lite klickerkåt.

Idag tränade vi lite på kontakt, vill få in det på våra promenader, och det går lite si och så med det där.

Det var första kurstillfälle på valpkursen hos vår uppfödare idag, väldigt synd och tråkigt att vi inte kunde vara med. Vi ska gå en valpkurs här med, men det känns bättre att gå kurs med samma raser och dessutom att få se kullsyskonens framsteg och såklart träffa dessa samt vår underbara uppfödare.
Till påsk ska vi ta oss en sväng uppåt.

I mitt förra inlägg skrev jag om att hur jobbigt Disa tyckte det var med valp.
Men både igår och idag har de busat utan att Disa har sagt ifrån eller skällt. Idag har hon till och med legat ner och krokodilat med honom.
Så vi valde att testa lite olika grejer. Ja provicera fram hennes obehag.
Vi kom fram till att det inte beror på Boba, eller iallafall inte så mycket som vi först trodde, utan på de gröna, skramlande kompostgaller. Boba bryr sig inte om dessa så han klättrar mer än gärna på de och det skramlande ljudet gör Disa nervös.

Nu är det ljudisolerade, så gott det går iallafall. 

Men inom kort har Boba vuxit upp och vi kan ta bort de.

Disas första möte med Boba gick hur bra som helst.
Hon var inte helt nöjd med att han nosade på henne, eller var nära henne.

Efter det har det gått från lite nosning på honom till röja järnet.

Men de två senaste dagarna är det inte samma längre. Hon gör allt för att komma ifrån honom,
morrar så fort han kommer nära, och sedan igår vill hon inte komma till dörren när vi ska gå ut.

Det gör så ont i mig att se hur illa hon tar åt sig av situationen.

Vi försöker ge henne egentid och ge henne uppmärksamhet, men det känns inte som hon litar på att hon är själv, utan att han ska komma lurandes runt hörnet och hoppa på henne.

Jag hoppas vi kommer in i rutiner fort så hon kan koppla av.



Det ska tilläggas att de lämnas inte ensamma utan uppsikt av någon av oss och vi särar på de när vi tycker det räcker eller när vi ser att Disa inte fixar det mer.

Det var knappt några moln på himlen, solen sken och värmde gott aå länge det inte blåste. 

Disa märkte även hon av det fantastiska vädret. 

Jag vet att vi bara är i mars och det än är vinter. Men nu när man blivit bortskämd med så här fint väder förväntar man sig inte snö. 

Hoppas innerligt att det försvinner snabbt. 

Igår var vi uppåt i landet och hämtade hem valpen.

Det var sol hela dagen, och vi spenderade den dagen i en bil. Men det var det helt klart värt!

Valparna var på baksidan och härjade runt och när de såg oss kom de springades, och både jag och Sambo vill intala oss att vår kille blev gladast över att se oss och ville ha massa uppmärksamhet.

Vi gick genom kontraktet och annat bra att ta med hem material och sen fick vi ta med honom.
Det var så overkligt att äntligen få ta med honom hem. Bara vi. 
Han tyckte nog det var lika overkligt som vi, för han vill vända tillbaka några gånger. 

Väl i bilen var han ett praktexemplar. 
Vi fastnade i en bilkö som vi satt i över en timma, efter bara ca 7 minuters bilresa. Även där skötte han sig. Solen stod på så han blev rätt varm, men vi svalkade ner honom och det gillade han.
Han var riktigt trött men vägrade somna. Först efter att vi kom ut från bilkön och trafiken flöt på, stängde han sina två små söta chokladbruna ögon.

När vi äntligen kom hem, runt 20-tiden var vi alla riktigt, riktigt trötta. Men en upptäcksfärd orkade han med, innan stora stygga syster skulle komma.
Alla våra förväntningar om hur hon skulle ta det fick sig en käftsmäll. Disa var så försiktig och otroligt duktig. Inget skall, inget morrande eller flygande tassar på honom.
Han var lite reserverad i början men sen tog han mod till sig och ville nosa, men det vill inte Disa så hon flög upp i soffan.
Så där var hon och han på golvet och undersökte varje vrå.

När det var dags att sova började han ta ton.
Gnällde och ylade, när ingen av oss gav han uppmärksamhet somnade han och sov genom hela natten utan behov att kissa.

Idag har han fått utforska gräsmattan och busat med Disa i den mån det går. Nu ligger han och stensover.

Det kommer bli halvdan uppdatering, men kolla på instagram där jag heter fredaom så får ni se destomer.

I helgen åkte jag och Sambo upp till vår uppfödare för att titta, klämma, känna och välja ut en valp som ska följa med oss hem.

När vi kommer in möts vi av fyra damer som är glada över sällskap, men gå snabbt och sidan.
Tror många varit och hälsat på så de vet om att vi är inte där för deras skull.

Väl uppe vid trappan står åtta helt bedårande valpar som tjuter och vill hälsa.
Här dog jag lite.
Jag satte mig på huk för att hälsa och hela skaran dök på mig. Nosade, klättrade och bet. De bet en på fötterna, händerna, kläderna, håret och all hud de kunde komma åt, men oftast tuggade de på varandra.

En del utmärkte sig mer än andra. Jag satt med en halva inne i ena rummet och pratade med uppfödaren och vår kompis, medan Sambo hade smugit in i andra rummet.
Jag smög efter och fick se hur han och en valp gav varandra kärlek. Japp, vi har hittat den vi vill ha med hem.

Av alla åtta valpar var denna knubbisen den enda som slickade Sambo i ansiktet istället för att tugga på hans skägg.
Där valde de varandra.

Det var inte som så att jag kände mig utanför. Jag kände gemenskapen också, även om jag inte hade något skägg att bistå med.

 

Men att välja ut en av alla dessa underbara individer var inte för mig lätt. Jag vill ge alla kärlek, och får lite dåligt samvete att jag inte valde någon annan. Hade vi kunnat hade vi tagit alla.
Nu har vi valt en att ta med oss hem iallafall, och nästa vecka hämtar vi honom.

Nu är det ett tag sedan detta hände.

Vi var ute och gick, jag hade musik i öronen, vädret var skönt, så jag kände mig väldigt nöjd under promenaden.
På en gångväg längst en 60 väg går vi. Längre fram ska vi ta vänster vid en rondell. Till höger är det lite skog och en bit fram vägen in till soptippen.

Vid rondellen kan man gå mot soptippen eller ta gångvägen som leder en bit bort från den.
Jag ser en hund komma. "Shit en lös hund. Vad fan ska jag göra nu då?", tänker jag, samtidigt spänner jag mig rejält och slutar andas.
En bit efter kommer föraren. De försvinner bakom ett elskjul. Jag ser de inte längre så jag andas ut och slappnar av. "Titut", säger hunden som kommer runt skjulet, mot oss.

Jag tittar mig runt omkring. Vi kan inte direkt springa över vägen in till skogen där, då det är massa bilar. Den lilla skogen till höger kanske vi kan gå in, men det finns inte mycket ställen att stå på som är längre in från gångvägen. Ska jag hoppa ner i diket.
Allt detta tänker jag medan de kommer närmre. Disa går fortfarande i slakt koppel. Vet inte ens om hon sett hunden för öronen har inte ställt som som paraboler, kroppen är inte spänd och ingen ragg syns.

"Jädrar i min låda, detta ska vi fixa", tänker jag och fortsätter som ingenting.
Nu är vi rätt nära och Disa gör fortfarande ingenting. Jag kortar kopplet och håller nära hennes halsband.

Kruxet med detta är att när jag gör så vet hon att nu är något på gång. Men ingenting (!)
Nu är vi ca 2-3 m från dom, Disa får parabolöron och jag puttar lite på henne säger lugnt nej och tittar framåt och går förbi.
Inget hände!

Visst var Disa otroligt duktig, men här klappar jag faktiskt mig själv mer på axeln då det är under mina promenader utfallen sker.
Nio av tio blir det utfall, MEN en av tio blir det de inte :)

Det här ska vi träna mer på.

• Hon kan när som helst bara slänga sig på backen och klia sin rygg
  
  
• Fiser man i närheten av henne (oavsett om hon sover eller ej) reagerar hon blixtsnabbt, blänger surt och rusar därifrån
  
  
• Hon kan inte gnida rumpan mot marken 
  
  
• På morgonen hoppar hon upp i sängen och vill att man ska lyfta upp täcket så hon kan gå under det och lägga sig så nära en så man nästan ramlar ut. Bara hon får täcke över sig så är hon nöjd :)
  
  
• När hon ska kräkas hulkar hon inte, ibland sväljer hon en massa men oftast ser det ut som hon ler och så blir hon låg men samtidigt klängig

Eller ett halvt träd

 

Härromdagen tog Jenny och Charlie med oss till deras skog och bjöd på picknick.
Det var en väldigt rolig utflykt.