8/12 -2013[Otäck helg]

 

I torsdags skulle jag och Disa ut på en promenad. Hon låg i sin fåtölj och hoppade ner när hon såg att jag rotade i hennes låda.
Hon haltade fram till mig. Min första tanke var att hon var lite stel då hon vilat. Men hältan gick inte över, hon hennes svans åkte in mellan benen. Hältan var då på vänster fram.
Detta tyckte jag var jätte märkligt.

Om jag går ut med henne kanske det går över, tänker jag. 

Men hon var inte alls pigg på det. Hon gick bakom mig, och svansen varvade mellan att åka mellan benen och bara hänga. Jag frågade henne om vi skulle vända och det ville hon mer än gärna.

Vi hann gå från huset och 10 meter.

 

 

När jag tagit av henne och skulle torka tassarna, ser jag att hon sitter konstigt, men lägger ingen tankeverksamhet på det.
Hon haltar inte längre, men är så, så låg. Orkar knappt hoppa upp i fåtöljen.

 

När min mamma kommer hem ca en timma senare, så gnäller hon jätte mycket och sätter sig upp. Men inte mer än så, och då vet vi alla att något är fel.
Disa älskar min mamma till månen och tillbaka och vet inte vart hon ska ta vägen när hon ser henne.

 

Vi ber Disa gå ner från fåtöljen, och hennes bakdel hänger inte alls med. Hon skjuter upp sin rygg, har svansen slickandes under magen och varvar med att stå på ett bakben i taget.
Vi tar tempen på henne, ingen feber inte ens någon förändring av vad hon brukar ha.

Ringer vet och rådfrågar. De tycker vi ska ha is i magen till morgonen efter då hon inte har någon feber och äter och dricker, men vi håller kontakt.

Innan vi ska sova bär vi ut henne, och hon klarar av att kissa, men vi får hålla henne.
Vi lägger oss och sover hela natten.
Jag vaknar av att Disa står vid dörren och vill ut. Hon går nu mycket bättre men ser helt groggy ut. Vi bär ner henne, och mamma följer med henne ut.
Jag ser henne springa upp för trappen, men väl inne är hon stel igen.

Mamma berättar att hon fick lite glädje skutt när de var ute.
Jag blev lugnare i hjärtat.

 

Hon hade ingen feber på morgonen, och veterinären konstaterade att hon "träningsvärk" (hon använde ett finare ord, som jag inte minns) och ska hållas lugn och varm under helgen.

 

Under dagen började hon sakta bli mycket piggare och mer sig själv.

 

 

Idag kan jag inte se på henne att hon skulle ha ont. För hon är precis sig själv :)

Men oj! Otäckt :/ Men skönt att det var övergående :)

Men vad obehagligt, vad skönt att det verkar ha blivit bättre. Finaste Disa!!

Du, vet du vad. Vi har haft en morgondiskussion här vid frullen och pratat litet om Doberman. Det visar sej att jag inte har sån stor koll på rasen! Kan inte du skriva ett inlägg om rasen? Frågor som dök upp är; historia, vad som gör rasen "typiskt" doberman, varför är man "rädd för dem" . Jag själv har aldrig känt mej "rädd för doberman" och visste inte att folk såg denna ras som en högenergisk hund, förrän jag började läsa din blogg och har genom åren (jaa så länge har vi följa varandra, haha) -klickat mek runt och läst kommentarer och lärt mej. Jag är uppvuxen bland stora energiska hundar och har aldrig upplevt rädsla gentemot hundar och det är jag tacksam för.

Disa verkar vara en livsglad hund och det är så roligt att se :) Jag kan såklart läsa allt på google, men det vore roligare att läsa här! (Eller på mailen om du hellre föredrar det)

KRAM!

MEN så mycket stavfel. Ber om ursäkt för de! Kl är 06:54 och jag är hög på koffein, haha!

Hörs!

Jaaa precis! Myter om Doberman. Låter verkligen superintressant! Jag älskar att lära mej så mycket det bara går om alla raser! :) ingen stress dock vet du väl! Kram kram!!