För en kort tid sedan läste jag om ett ekipage som råkat ut för en lösspringade hund från en trädgård. Det hela hade gått bra, men föraren valde att polisanmäla händelsen.

Det är ett mardrömsscenario att vi ska gå förbi en trädgård och en hund kommer ut men ingen ägare och så börjar hundarna bråka och/eller deras hund biter Disa, eller tvärtom.
Vi var nästan med om en sådan incident för några år sedan.

Men det som påverkade mig mest av inlägget var meningarna 

Även

 

Jag vet om vår problematik, jag tragglar den varje dag. Har gått till fem olika instruktörer, gått på tre kurser men vi har likväl samma problem ändå.
Felet är bara många instruktörer "hjälper" på samma sätt som de gjort de senaste 20 ekipagen.
Av dessa fem instruktörer var det bara EN som utvärderade mig först, och sedan Disa som individ, inte som hund, inte som ras utan som en individ. Med den instruktöreren blev vi båda bättre, vi växte och fick självförtroende. Tyvärr var han väldigt populär och svårbokad, samt att jag flyttade långt från där han höll till och hade/har inte råd att betala.

 

På förra valpkursen frågade hjälpinstruktören mig om de fick låna Disa till deras instruktörsutbildning, då temat var problemhundar. Jag tackade ja å Disas vägnar, då vi har problem med hundmöten.
Dagen vi kom dit var det fullt med hundar och människor. Vi delades in i grupper om tre och i de grupperna var det två utbildade instruktörer och en som utbildade sig. Det var en som skulle vara tyst och bara observera medan de andra två pratade med det ekipaget som de skulle hjälpa. Vi andra fick stå med och titta och lyssna, och det var mycket lärorikt och intressant.
De valde att ta mig och Disa sist. Min nervositet och puls blev högre och när det var min tur hörde jag knappt va de andra sa för mitt hjärta slog så hårt.

Under hela tiden hade Disa suttit i bilen, och nu skulle jag och en av instruktörerna hämta henne.
Disa hann inte mer än att landa på backen med framtassarna innan hon gjorde utfall mot en schäfer som gick förbi fem meter ifrån oss. Sedan var hon laddad.

Instruktören bad om att få ta henne ut till appellplanen, medan jag gick en bit bakom. Som sagt så var Disa laddad, men hon gick mer baklänges än framlänges för att ha koll på mig.

 

Med risk för att det blir en novell delar jag upp inlägget.