5/3 -2017 [Tävlingshelg]

Helgen har gått i tävlingens anda.
 
I går var det dags för oss att debutera i lydnad startklass.
Jag hade inga som helst förväntningar, men var så nervös att jag var redo att kräkas vilken sekund som helst, vilket gjorde mig än mer nervös.
Vi hade startnummer två, så det var egentligen ingen tid till att tänka eller känna efter.
 
 
 

Sen blev det dags. Redan efter de tre första stegen, av mig, gick det sådär. Han satt kvar så jag fick locka på honom. Sen var han väl men halv meter ifrån mig tills andra svängen.
Inkallningen var super. Han har nog aldrig haft sådan fart som han hade, och det tyckte väl inte han heller för han fortsätta ut till publiken in i kafiterian och körde upp nosen i en hunds rumpa.
Men vi fick fortsätta och efter det gick det bättre för nervositeten släppte, konstigt nog.
 
Betyg :
Följsamhet 5,5
Inkallning 8,5
Sitt under marsch 6
Apportering 5
Fjärr 9
Hopp 9
Helhet 5
Totalt 131,5
 
Vi blev godkända och jag är otroligt nöjd! Jag är mest nöjd med apporteringen, den har vi haft jätte problem med, och han tog den som det var det enklaste han gjort. Vi fick avdrag för att han tuggade och släppte den innan ingång. Men det är småfix ;)
Nu vet jag hur det går till, och kommer träna mycket mer till nästa tävling.
 
 
Idag var vi iväg till samma ställe för att göra doftprov i eukalyptus.
Jag var lite orolig över att domaren skulle underkänna oss om han skulle tassmarkera (inget vi tränat på, bara något han fått för sig :( )
Han fattade direkt vad hans uppgift var och gick super fint och elegant förbi alla kartonger tills han hittade rätt. Det kom en tass men han tog snabbt väck den och frysmarkerade istället och vi blev godkända :) Det tog honom 11 sekunder att hitta den.
 
Nu har vi anmält oss till vår första tävling och jag hoppas att både jag och Sandra kommer med.

2017 startar bra :)
 

Spännande nytt år

Detta året kommer bli ett tävlingsår och ett kliva ut komfortzonen.
 
För en liten stund sedan anmälde jag bägga hundarna till vår första lydnadstävling och jag flyttade upp Disa till fortsättningsklassen i rallylydnad.
Jag svettas bara av att skriva det.

Disa har varit klar för uppflyttning i ca 4 år, men jag är för feg att ta nästa steg.
 
Nu skrev Sandra hon tycker vi ska anmäla oss till bruks i april. Haha, ja varför inte ;)
 

DAG 3 – BERÄTTA OM DIN HUNDS RAS

 

Dobermann
, eller kärt barn har många namn tex; mördarhund och kamphund, men jag föredrar dobermann.
Det är en ras som är rätt svår att beskriva - Den är så mycket av allt!
Dom gillar när det händer saker och saker ska hända hela tiden, gärna på en gång och i 120 knyck. För att få utlopp för all sin sprudlande glädje och energi krävs det att man som ägare aktiverar sin hund både med fysisk motion och hjärngymnastik. Minst lika viktigt som aktivering är passivitetsträning. När man tränar en dobermann måste man ha gott om tid, äga en ängels tålamod, vara listig som en räv, samt vara försedd med en STOR portion humor.
De jagar dessutom med synen så det gäller att ha stenkoll och scanna av sin omgivning ordentligt när man är ute. Så jag har lärt mig att upptäcka saker på flera kilometers avstånd. 
De är familjehundar, vilket många har svårt att tro, men de håller sin familj mycket kär, och älskar att ligga bredvid - eller rättare sagt PÅ - sin matte/husse i soffan, eller i sängen under täcket.

HIttade ett roligt citat som stämmer bra
"Att jämföra en labrador med en dobermann är som att jämföra lerduveskytte med andra världskriget".
 
 
 
 
 
 
Rhodesian Ridgeback,  har en god natur och bra flock mentalitet, är en känslig själ, både i själen och i hjärtat.
Dom lär sig anpassa sig snabbt & lätt, efter vilka förutsättningar de får. Är de lösa i skog och mark, då vet de att springa runt som galningar och leka. En nöjd ridgeback kan slumra bort många långa stunder av dagen. 
Att se ridgeback leka är helt underbart, de har en speciell stil. Dom leker på samma sätt, som känns igen från jakt. Dom hoppar, smyger, jagar och dunsar runt mot varandra. Gäller att stå med tungan rätt i munnen ibland, så man inte druttar i backen.
De älskar komfort, ligger mer än gärna nerbäddade i sängen med huvudet på en mjuk skön kudde.

Med Boba känner vi oss trygga, inte ett enda lejon har dykt upp sedan han kom hit.
 

Dag 2 – Presentera din hund

 
 
Disa är en Dobermann, 8 år. 
Hon är min första kärlek, jag skulle göra vad som helst för henne. 
Vi (jag och mitt ex) hämtade henne sommaren 08, och det var nytt och pirrigt. Jag hade höga drömmar tillsammans med henne, men efter att ex husse fick ha henne första veckan då han hade semester och jag hade bara en vecka kvar på jobbet, rasade mina drömmar när hon under dessa dagar tytt sig endast till honom. Jag var förkrossad. Men så en dag släppte hon mig inte ur sikte, jag fick inte ens stänga om mig för toalettbesök. Jag var överlycklig, och började genast gå kurser och försökte läsa mig till mycket.
Disa är en reaktiv hund och vi har hållt på och traglat detta i många år. När vi tränar så släpper hon allt och är totala motsatsen. Hon är jätte rolig att träna med, och lättlärd, men det oftast på hennes vilkor. Vill hon inte så vill hon inte.
Idag tyr hon sig till sin husse (nya) och skulle göra vad som helst för att få ensamtid med honom. Men jag vet att hon älskar mig med, även om hon inte vill visa det offentligt. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Boba är en Rhodesian Ridgeback, 2 år.
Jag vill komma ut och tävla, och valde att skaffa en till hund. Efter några år och raser senare hittade jag min uppfödrare och vi hittade Boba, eller om det var som Boba hittade oss.
Boba är motsatsen till Disa, han är långsam, lugn och äter allt som kommer i hans väg.
När vi hämtade hem honom ville vi faktiskt efter en vecka lämna tillbaka honom. Han var odräglig och jag kände att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi fick många råd och väldigt bra stöttning från vår uppfödare och vänner, vilket jag idag är mycket glad och tacksam över.
Boba är jätte lättlärd och väldigt rolig och träna med, dock tycker jag att det går i slowmotion när jag är van vid speedy gonzales.
Det jag vill använda honom mest till är , viltspår, lydnad, räddningsarbete, rallylydnad, nosework, sök och lite bruks. 
I mars kommer vi göra våran lydnads debut och även doftprovet i nosework vilket gör att vi även kommer tävla i det nu när det är officiellt. 

 
 
 
 

Äntligen händer det, köp en trisslott

På annandag jul var vi iväg och tävlade årets sista rally tävling.

Jag var fruktansvärt nervös eftersom det var sista tävlingen och mitt mål var att få ett godkänt resultat under 2016. Förra tävlingen jag gjorde fick vi 65, och jag var så nöjd över den rundan. Såklart hoppades jag att det skulle gå minst lika bra denna gången, men eftersom jag var så nervös hade jag mina aningar att jag skulle f*cka upp det.

Har ännu inte kommit underfund med hur vi ska värma upp, men att tigga kaviar hos Sandra verkade funka för ett tu tre så blev vi godkända.
 
Den vänstra är från den senaste tävlingen och ni kan ju se skillnaden på avdragen. Nosen var i backen konstant förr.

Äntligen släppte det och vi nådde målet. Så jädrans gött!
Det är vår andra gång i denna inomhushall och förra tävlingen var det likadant vid skylten backa 1,2,3. Publiken är nog lite jobbig för honom.

Nu ser jag fram mot nästa års tävlingar, då vi även ska debutera i lydnad och vår första officella nosework tävling.

Onödigt vetande om oss



Tre grejer som är typiska med våra hunda
r

Disa:

- Trycker om sitt huvud under armen och "buffar" upp den för att bli klappad
- Om man nyp-kliar henne på rumpan blir hon helt extas och drar in rumpan och flyger fram
- Apporterar mer än gärna, vad som helst

Boba:
- Trycker om nosen i skrevet eller rumpan när han hälsar på nytt folk (mycket pinsamt)
- "Kärleks" naggar armarna när han är glad, tex när vi kommer hem 
- Gäspar högt och ljudligt när han tycker vi ska vakna och ge honom mat


Favorit promenadstråk/ställen

Skogen. Vi gillar att hitta nya stigar/smultronställen


Brukshundklubb

Smålandsstenar


Veterinär

Veterinär Hovelius AB i Falkenberg

 


 

Hundfik

Jag har aldrig besökt ett hundfik, men det hade vart kul att göra det.


Resmål inom Sverige tillsammans med våra hundar

Lomma och Kullaberg (Nimis), Skåne

 
 

Rally tävling x2

I söndags var jag i väg med bägge hundarna och tävlade rally x2, alltså två starter per hund.

Detta var Disas första start på fyra år, nästan på dagen till och med. Min kropp var full av förväntan, hög puls och fjärilar.

På vår första bana var jag och Boba först ut. Jag tyckte det kändes jätte bra. Kändes knappt som han nosade, utan att han var jätte följsam. Det var en härlig känsla och våra kompisar tyckte det såg bra ut också, så jag var hel nöjd med den rundan. Tyvärr blev vi inte godkända och nosen var i backen nästan hela banan. Haha, snacka om felbedömning.
 

Sen var det Disas tur. Hon skötte sig väldigt bra innan vi skulle in på banan. Det var en liten ulltuss hon tyckte var ful och kände sig tvungen att berätta detta för den.
När vi hade gått förbi inroparen och blev inbjudna på planen av domaren tyckte Disa att hon kände de som stod bakom oss, som hon även sett hela tiden. Hon drog och gnydde och skulle fram och hälsa. Jag samlade upp henne snabbt och slarvigt och gick innanför bandet till start skylten. Där såg hon sina bästa kompisar domaren och skrivaren som hon definitivt skulle fram till, här drog hon nästan omkull mig, mycket pinsamt. 
Efter tredje skylten skötte hon sig perfekt, tyvärr blev vi inte godkända på den rundan.

Den andra banan var väldigt tight och var de med stora hundars största fasa för dagen att gå.
Boba var först ut, och hans nos var i backen hela banan utan en skylt, haha. 
Vid 1,2,3 backa skylten satte han sig 90 grader mitt framför mig, haha så hopplös.
Det är väldigt frustrerande och energikrävande att tävla med honom.

Disas runda var fenomenalt bra, allt flöt på bra och vi fick 95 poäng, delad 4:e plats. Det är vårt högsta poäng och jag är galet nöjd.

 

Rally by night - När det inte blir som man tänkt sig

I helgen som var, 29-30/7, var det rallylydnads tävling i Falkenberg två dagar i rad med chans att starta 2 gånger per dag, en på eftermiddagen och en på kvällen.

Boba kom med på de tre jag anmält honom till och Disa på en av de två jag anmälde mig till.
Det var debut för Boba och första gången för Disa på fyra år.

Dag 1:
Jag var väldigt spänd av förväntan samtidigt som jag var nervös över Bobas första start.
Han var otroligt jobbig innan vi skulle gå in. Skulle till alla kissfläckar och kissa över dom eller slicka på dom. Drog min arm minst 10 cm längre.
Men katastrofen var på planen.
Jag blev hes på den banan och slog mitt vänstra lår blått av att klappa på det för att få hans uppmärksamhet.
På protokollet hade vi minst en nos på varje skylt, VARJE skylt.
Min hejarklack tyckte inte det såg så illa ut som jag tyckte det kändes. Visst kändes det hopplöst, men han gick ju hela banan och gjorde vad jag bad honom göra, även om det tog längre tid än vad jag ville så jag är nöjd.
Sandra påminde mig om att det var en debut och han är ju inte så gammal.




Dag 2:
Från gårdagen visste jag vad jag skulle behöva jobba på och var inte lika nervös för vår första start.
Jag vet inte om det beror på att det var varmare, mindre folk eller om han bara var trött från gårdagen, men han skötte sig perfekt innan det var vår tur. Han låg på gräsmattan och solade sig eller bara kollade på alla andra. Det gjorde mig mer avslappnad, och om det hade inverkan på dagens resultat vet jag inte.
Om gårdagen var katastrofal vet jag inte vad jag ska kalla dagens. 
Han var mer ofokuserad, jag blev mer hesare och nu har jag ett hål på vänster lår och mina händer är svullna av allt klappande och knäppande med fingrarna. Vi fick 47 poäng och domaren tyckte jag jobbade på bra. Jag var väldigt svettig när jag steg av planen. 
Som Karin sa "det ska vara lite motgångar på vägen för då smakar segern ännu bättre"
 

Tre timmar senare var det bägges tur. 
Jag var väldigt självsäker på Disa, visste att jag skulle gå därifrån med en rosett. Var mer spänd på hur mycket poäng vi skulle få. Hade mina förhoppningar på över 80 iallafall.
Med Boba hoppades jag bara att vi skulle klara av att gå dubbelslalomet som låg precis vid domartältet.

Tyvärr hade jag tappat hjärncellerna för jag glömde av att husse var med. Husse är det bästa Disa vet och hon kan inte leva utan honom vid sin sida.
Jag kom på detta när vi skulle ta ut hundarna och jag skulle värma upp henne då hon startade före Boba. Hon ville inte gå med mig eftersom husse var vid bilen.
Hon släppte det och jag kände lukten av rosetten. Nu är den nära.
Men så kom han, och allt rasade. Jag bad honom gå för att få tillbaka hennes fokus.
Jo tjena, den kom tillbaka dagen efter.
Jag valde därför att stryka oss, för jag var så besviken och uppgiven.

Bara upp i sadeln igen och göra det en smula bättre. 

Dag 11 – Hur valde du kennel?

När jag kom fram till att jag ville ha en till hund var det väldigt viktigt för mig att denna skulle komma från en kennel.

Jag var under en tid intresserad av Kelpie, Border Collie och Berger des pyrénées à face rase. Kelpie och Beger föll ändå bort rätt snabbt för de är så små raser även om det finns mycket kraft i dom.

Jag är fortfarande intresserad av BC men är livrädd att jag ska få en stressad hund, som en bekant till mig hade. Man blev stressad av att vara i samma rum som den.

För mig är RR ganska ovanligt och jag kunde inte mycket om rasen, men många dobermann ägare har eller har haft en så jag blev intresserad.
Kontaktade en kompis som är ägare till två och hon gick mig info till uppfödaren och vi bestämde oss för att träffas. Jag föll direkt.
Vilken härlig ras, i flock som ensam.
Uppfödaren var uppriktigt och varm, en härlig kombination och jag kände att det ändå var rätt.

Hon skulle inte ha kull försen något år senare, men vi höll ändå en liten kontakt och hon meddelade mig när det var dags.

Kommer välja henne varje gång, och kommer rekommendera henne till många.
 

Dag 10 – Ett roligt ögonblick med din hund

 
 
Ett av många är när Boba valde husse. När vi var hos uppfödaren och husse smet in i andra rummet och gosade med vår blivande stjärna. Mitt hjärta smälte lite.
 
Mitt hjärta blir helt varmt av glädje och kärlek när Disa får en ny leksak eller hon hittar en pinne (enligt henne, är egentligen träd hon vill ha).
 

Dag 9 – Viktiga egenskaper när du väljer hund

Bland det viktigaste är att föräldrarna är friska och har bra gener i lederna bakåt.
 
Att få komma till uppfödaren när det inte finns någon kull så jag kan få se deras valpnäste och vart de kommer tillbringa de första åtta veckorna och se hur deras flock är. På det sättet får jag både en uppfattning om deras boende och flock samt hurdan uppfödaren är.

Det är inte bara jag och den kommande valpen som ska klicka, utan även uppfödaren. Jag vill kunna ringa om vad som helst.

Vill även inte att det ska ställas krav på varken mig eller hund att vi måste tävla i något vi inte gillar.
Vidare att vi tillsammans kommer fram till en ras, en kombination och att vi tillslut  hittar en individ som kommer att passa mig för de ambitioner jag strävar efter.
 
 

Dag 8 – Har du och din hund tävlat?

Skrev lite om det i tidigare inlägg.

Vi har tävlat två gånger i inofficella hoppklasser i agility och blivit diskade bägga gångerna.
Första gången var så hemsk. Jag var så fruktansvärt nervös och matade Disa med köttbullar och geggade in händerna med dom så hon skulle följa mig. I slutet skulle mamma stå och ta emot henne. 
Mamma är Disas favorit person efter husse.
Mamma med resterande gömde sig så Disa inte skulle få syn på dom/henne innan vi startade, men hon kände av henne några gånger.
 
Vi startade och hann hoppa två hinder innan hon började avvika och började titta runt. Vi kom till slalom och hon sprang två pinnar sedan ställde hon sig och spydde, sen minns jag ärligt talat inte vad vi gjorde efteråt men minns att Disa blev jätte glad när vi sprang i mål för där stod ju hennes bästa belöning.

Har även tävlat rallylydnad några gånger och har blivit uppflyttade till fortsättning för några år sedan. Men det har legat helt på is efter det.

Boba och jag har bara tävlat med utställning. Första inofficella blev vi BIS 4, där fick jag mersmak för denna tråkiga aktivitet och den senaste i Växjö fick vi excellent men åkte sedan ur. Lägger detta lite på is så han får växa i kapp sin kropp, sedan ska även vi vinna rosetter.
 
 
 

Dag 7 – Hundsport

Med Disa hade jag inte några drömmar försen Emelie faktiskt introducerade mig för rallylydnad och agility.
 

Då var jag intressed av det som gick undan och där det hände saker. 
Rallylydnad kanske inte är en snabb sport, men där har vi uppgifter att göra från början till slut.
För mig var det roligt då jag tyckte lydnaden var så hård och dyster, medan man på rallyn fick prata och locka på sin hund. Jag valde framförallt rallyn då jag kunde ha Disa i koppel. När vi blev uppflyttade la jag ner det. Då blev jag för nervös.

Agilityn var likadan där, startade två hoppklasser och blev diskad både gångerna så jag la ner det med. 
Men mest för att jag är så satans nervös, har inga tävlningsnerver överhuvudtaget.
Jag och Disa tränar mer för att det är kul och för att bygga hennes självförtroende och våran relation.
 
Nu vill jag sikta på lydnad, bruks, viltspår, nosework och räddningsarbete.
Som jag skrivit tidigare har jag många drömmar och ganska höga sådana.

Jag tycker inte längre lydnad är så hårt, det är faktiskt ganska kul. 
Disa är ett ess på lydnad, och Boba börjar komma dit med. Han är så otroligt lättlärd!
 
 
 

Dag 6 – Renras eller blandras?

Den här frågan är väldigt svår. Svaret kan göra många upprörda.

Det är självklart upp till var och en vad de vill köpa.

Jag tycker inte man ska bidra till sådan avel. Inte heller till de som skapar nya "raser" tex labradoodle. Tycker det är helt fel. Kan även bli svårt att hitta sjukdomar mm bakåt i leden.
Sen tycker jag man blir lite begränsad om man vill ut och tävla. 
 
 


När jag skaffade Nea och Disa, hade jag faktiskt inte så mycket koll eller intresse av att hitta en kennel. Inte för att pengarna styrde, utan mer att det spelade mig ingen roll. Men så kom det en dag när jag ville tävla och upptäckte att det skulle inte spela någon roll hur bra vi blev, vi kunde inte få titlarna vi önskade.
Så när jag ville ha min nästa hund, var jag noga med att välja och hälsa på föräldrarna till kommande valp.
För mig har det blivit viktigt och något jag prioriterar idag.

Dag 4 – Din första hund

Vår första hund vi skaffade när jag var 5 år var en westie vid namn Rambo.
Vi fick dessvärre omplacera honom då min syster tyvärr blev pälsdjursallergiker.
Jag minns inte alls mycket om honom förutom att jag kunde gå promenader själv med honom och att han sprätta som bara den när han hade kissat.
 
Min första alldeles egna hund var en omplacering, hon var 9 månader när jag hämtade henne. Även hon en dobermann. Förra ägaren hade jobbat bra med henne, hon var lydig, kom bra på inkallning, gick bra i koppel och älskade att jobba.
Ett stark minne med henne när hon inte var så himla duktig var när vi gick en långpromenad, och när vi nästan vara hemma tänkte jag att jag gömmer mig i skogen så får hon leta upp mig. 
Där satt jag och svalde fnittret av spänningen. Men när det gått någon minut eller två undrade jag var hon höll hus då jag inte hörde henne.
Jo då, två åkrar längre ner sprang hon och fick svanar att flyga. Livet var toppen enligt Nea.
Jag fick äran att ha henne hos mig i 9 månader innan hon dog i en bilolycka. Det är 8 år sedan i februari.
6 månader senare köpte jag Disa, då jag inte klarade av att vara utan hund.
 

Dag 3 – Berätta om din hunds ras

Dobermann, eller kärt barn har många namn tex; mördarhund och kamphund, men jag föredrar dobermann.
Det är en ras som är rätt svår att beskriva - Den är så mycket av allt!
Dom gillar när det händer saker och saker ska hända hela tiden, gärna på en gång och i 120 knyck. För att få utlopp för all sin sprudlande glädje och energi krävs det att man som ägare aktiverar sin hund både med fysisk motion och hjärngymnastik. Minst lika viktigt som aktivering är passivitetsträning. När man tränar en dobermann måste man ha gott om tid, äga en ängels tålamod, vara listig som en räv, samt vara försedd med en STOR portion humor.
De jagar dessutom med synen så det gäller att ha stenkoll och scanna av sin omgivning ordentligt när man är ute. Så jag har lärt mig att upptäcka saker på flera kilometers avstånd. 
De är familjehundar, vilket många har svårt att tro, men de håller sin familj mycket kär, och älskar att ligga bredvid - eller rättare sagt PÅ - sin matte/husse i soffan, eller i sängen under täcket.

HIttade ett roligt citat som stämmer bra
"Att jämföra en labrador med en dobermann är som att jämföra lerduveskytte med andra världskriget".



 
Rhodesian Ridgeback har en god natur och bra flock mentalitet, är en känslig själ, både i själen och i hjärtat.
Dom lär sig anpassa sig snabbt & lätt, efter vilka förutsättningar de får. Är de lösa i skog och mark, då vet de att springa runt som galningar och leka. En nöjd ridgeback kan slumra bort många långa stunder av dagen. 
Att se ridgeback leka är helt underbart, de har en speciell stil. Dom leker på samma sätt, som känns igen från jakt. Dom hoppar, smyger, jagar och dunsar runt mot varandra. Gäller att stå med tungan rätt i munnen ibland, så man inte druttar i backen.
De älskar komfort, ligger mer än gärna nerbäddade i sängen med huvudet på en mjuk skön kudde.

Med Boba känner vi oss trygga, inte ett enda lejon har dykt upp sedan han kom hit.
 



 

Dag 2 – Presentera din hund

 
Disa är en Dobermann, snart 8 år. 
Hon är min första kärlek, jag skulle göra vad som helst för henne. 
Vi (jag och mitt ex) hämtade henne sommaren 08, och det var nytt och pirrigt. Jag hade höga drömmar tillsammans med henne, men efter att ex husse fick ha henne första veckan då han hade semester och jag hade bara en vecka kvar på jobbet, rasade mina drömmar när hon under dessa dagar tytt sig endast till honom. Jag var förkrossad. Men så en dag släppte hon mig inte ur sikte, jag fick inte ens stänga om mig för toalettbesök. Jag var överlycklig.
Disa är en reaktiv hund och vi har hållt på och traglat detta i många år. När vi tränar så släpper hon allt och är totala motsatsen. Hon är jätte rolig att träna med, och lättlärd, men det oftast på hennes vilkor. Vill hon inte så vill hon inte.
Idag tyr hon sig till sin husse (nya) och skulle göra vad som helst för att få ensamtid med honom. Men jag vet att hon älskar mig med, även om hon inte vill visa det offentligt. 
 
 
 
Boba är en Rhodesian Ridgeback, snart 1 år.
Jag vill komma ut och tävla, och valde att skaffa en till hund. Efter några år och raser senare hittade jag min uppfödrare och vi hittade Boba, eller om Boba hittade oss.
Boba är motsatsen till Disa, han är långsam, lugn och äter allt som kommer i hans väg.
När vi hämtade hem honom ville vi faktiskt efter en vecka lämna tillbaka honom. Han var odräglig och jag kände att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi fick många råd och väldigt bra stöttning från vår uppfödare och kompis, vilket jag idag är mycket glad och tacksam över.
Boba är jätte lättlärd och väldigt rolig och träna med, dock tycker jag att det går i slowmotion när jag är van vid speedy gonzales.
Det jag vill använda honom mest till är , viltspår, lydnad, räddningsarbete, rallylydnad, nosework, sök och lite bruks.
 
 

Nyåret

Jag tycker nyår är överskattat och då vi har en skotträdd hund som vi lägger ner vår energi på till kvällen. Så vi lagade god mat, kollade på film i våra myskläder. 

När tolvslaget närmade sig gick jag och Disa upp och lyssnade på bandit, kollade på spy hard och Disa åt ett fryst märgben. 
Hon reagerade faktiskt ingenting på smällarna när de var som värst. 
Vill tro att de kan bero på egengjorda thundershirt, gjord av långkalsonger, och fettvadd i öronen. 
Det var väldigt skönt att ha henne så lugn och obrydd. 



Men tiden innan och efter reagera hon tyvärr. 

Boba brydde sig ingenting, inte om smällarna men om Disas reagerande. Han är en duktig lillbrorsa. 

Disa blir utvärderad del 2

Nu var det min tur att ta tag i kopplet och visa Disas och min sämsta sida.

De frågade om vi tävlat lydnad och om hon kan gå fot. Nej något sådant kan vi inte, sa jag. Då skulle jag gå som det vore en vanlig promenad.
När jag är nervös eller vill att Disa ska bli mer koncentrerad på mig ber jag henne snurra vid min sida eller gå runt mig, och så gör vi även lite rallylydnads moment.
Vi kommer fram till instruktörerna som står med hakan i backen.
Oh shit, det här var dåligt, nu gjorde jag fel, tänker jag.
Men hon gick ju fot med dig! Ni har ju jätte bra kontakt, är du säker på att du har problem, frågade de.

Oj vilka komplimanger, vad kul. Kände att jag började slappna av mer och gick mer rakryggad.
Längre bort var det andra hundar och vi gick dit för att reta fram beteendet hos Disa.

Vi gick längs med staketet och Disa såg de andra hundarna och skvallrade så fint, och skötte sig ordentligt och snyggt.
Instruktörerna började klia sig i huvudet och funderade på hur de skulle kunna få fram beteendet, för just nu regnade det bara massa komplimanger om hur duktig Disa är och att vi utan problem skulle kunna tävla i lydnad.

De kom fram till att det kan vara möjligt att hon associerar planen med träning, och vi valde därför att gå över vägen. Under tiden vi gick skulle de säga till när Disa visar minsta tecken på att vilja göra utfall och då skulle jag bara vända.
Vi kom 10 meter och Disa hade hunnit göra två utfall och de hade inte sett ett enda tecken.

Nu när vi gick förbi andra hundar låtsades jag som det regnade och gick förbi, men då tyckte de att jag skulle säga till henne på skarpen och sätta henne ner nästa gång. Det blev tio gånger värre. Hon stod på bakbenen och morra och drog och slet.
Så det var en knepig situation.

När tre instruktörer kliar sig i huvudet och inte har en aning om vad som triggar eller hur det ska lösas, då känner jag mig låg, hjälplös och besviken. Besviken att jag lätt det bli så här när hon var yngre, besviken på att jag inte hade mer kunskap då, besviken på att jag lyssnade på fel åsikter, mest besviken var jag på att jag inte kan få henne och känna sig trygg med mig.

De tror att det är ett vanebeteende hon håller på med, då hon inte visade tecken innan utfallet.
Kan vara så, kan även bero på annat.
Jag fick iallafall hemläxa, där den viktigaste läxan var att jag skulle börja tänka positivt och se vilken bra hund jag har, vilken fin kontakt vi har.

Hjälpinstruktören från valpkursen som bjöd mig ska hjälpa mig i sommar. Så det känns rätt bra faktiskt. Får hoppas att hennes vanebeteende försvinner eller att jag lär mig visa att jag är Disas trygghet.

 
 
 
 

Disa blir utvärderad del 1

För en kort tid sedan läste jag om ett ekipage som råkat ut för en lösspringade hund från en trädgård. Det hela hade gått bra, men föraren valde att polisanmäla händelsen.

Det är ett mardrömsscenario att vi ska gå förbi en trädgård och en hund kommer ut men ingen ägare och så börjar hundarna bråka och/eller deras hund biter Disa, eller tvärtom.
Vi var nästan med om en sådan incident för några år sedan.

Men det som påverkade mig mest av inlägget var meningarna 
"Jo för att en dum och lat hundägare inte orkar jobba med sin hunds problematik och inte heller orkar sätta på en munkorg under promenader. Är inte ett hundliv värt mer än så?!"
Även
"Hur svårt är det att ta sitt ansvar inför andra hundar (och barn!!) och använda munkorg på sin hund om man vet att den är aggressiv alt. jobba med hundens problematik tillsammans med en duktig hundinstruktör?! Det finns mycket saker man kan göra själv om man bara intresserar sig för sin hunds (och andra hundar och människors) välbefinnande. Men det kräver ju att man tänker lite…"
 
Jag vet om vår problematik, jag tragglar den varje dag. Har gått till fem olika instruktörer, gått på tre kurser men vi har likväl samma problem ändå.
Felet är bara många instruktörer "hjälper" på samma sätt som de gjort de senaste 20 ekipagen.
Av dessa fem instruktörer var det bara EN som utvärderade mig först, och sedan Disa som individ, inte som hund, inte som ras utan som en individ. Med den instruktöreren blev vi båda bättre, vi växte och fick självförtroende. Tyvärr var han väldigt populär och svårbokad, samt att jag flyttade långt från där han höll till och hade/har inte råd att betala.
 
På förra valpkursen frågade hjälpinstruktören mig om de fick låna Disa till deras instruktörsutbildning, då temat var problemhundar. Jag tackade ja å Disas vägnar, då vi har problem med hundmöten.
Dagen vi kom dit var det fullt med hundar och människor. Vi delades in i grupper om tre och i de grupperna var det två utbildade instruktörer och en som utbildade sig. Det var en som skulle vara tyst och bara observera medan de andra två pratade med det ekipaget som de skulle hjälpa. Vi andra fick stå med och titta och lyssna, och det var mycket lärorikt och intressant.
De valde att ta mig och Disa sist. Min nervositet och puls blev högre och när det var min tur hörde jag knappt va de andra sa för mitt hjärta slog så hårt.

Under hela tiden hade Disa suttit i bilen, och nu skulle jag och en av instruktörerna hämta henne.
Disa hann inte mer än att landa på backen med framtassarna innan hon gjorde utfall mot en schäfer som gick förbi fem meter ifrån oss. Sedan var hon laddad.
Instruktören bad om att få ta henne ut till appellplanen, medan jag gick en bit bakom. Som sagt så var Disa laddad, men hon gick mer baklänges än framlänges för att ha koll på mig.
 
Med risk för att det blir en novell delar jag upp inlägget.
 

Tidigare inlägg