Rally by night - När det inte blir som man tänkt sig

I helgen som var, 29-30/7, var det rallylydnads tävling i Falkenberg två dagar i rad med chans att starta 2 gånger per dag, en på eftermiddagen och en på kvällen.

Boba kom med på de tre jag anmält honom till och Disa på en av de två jag anmälde mig till.
Det var debut för Boba och första gången för Disa på fyra år.

Dag 1:
Jag var väldigt spänd av förväntan samtidigt som jag var nervös över Bobas första start.
Han var otroligt jobbig innan vi skulle gå in. Skulle till alla kissfläckar och kissa över dom eller slicka på dom. Drog min arm minst 10 cm längre.
Men katastrofen var på planen.
Jag blev hes på den banan och slog mitt vänstra lår blått av att klappa på det för att få hans uppmärksamhet.
På protokollet hade vi minst en nos på varje skylt, VARJE skylt.
Min hejarklack tyckte inte det såg så illa ut som jag tyckte det kändes. Visst kändes det hopplöst, men han gick ju hela banan och gjorde vad jag bad honom göra, även om det tog längre tid än vad jag ville så jag är nöjd.
Sandra påminde mig om att det var en debut och han är ju inte så gammal.




Dag 2:
Från gårdagen visste jag vad jag skulle behöva jobba på och var inte lika nervös för vår första start.
Jag vet inte om det beror på att det var varmare, mindre folk eller om han bara var trött från gårdagen, men han skötte sig perfekt innan det var vår tur. Han låg på gräsmattan och solade sig eller bara kollade på alla andra. Det gjorde mig mer avslappnad, och om det hade inverkan på dagens resultat vet jag inte.
Om gårdagen var katastrofal vet jag inte vad jag ska kalla dagens. 
Han var mer ofokuserad, jag blev mer hesare och nu har jag ett hål på vänster lår och mina händer är svullna av allt klappande och knäppande med fingrarna. Vi fick 47 poäng och domaren tyckte jag jobbade på bra. Jag var väldigt svettig när jag steg av planen. 
Som Karin sa "det ska vara lite motgångar på vägen för då smakar segern ännu bättre"
 

Tre timmar senare var det bägges tur. 
Jag var väldigt självsäker på Disa, visste att jag skulle gå därifrån med en rosett. Var mer spänd på hur mycket poäng vi skulle få. Hade mina förhoppningar på över 80 iallafall.
Med Boba hoppades jag bara att vi skulle klara av att gå dubbelslalomet som låg precis vid domartältet.

Tyvärr hade jag tappat hjärncellerna för jag glömde av att husse var med. Husse är det bästa Disa vet och hon kan inte leva utan honom vid sin sida.
Jag kom på detta när vi skulle ta ut hundarna och jag skulle värma upp henne då hon startade före Boba. Hon ville inte gå med mig eftersom husse var vid bilen.
Hon släppte det och jag kände lukten av rosetten. Nu är den nära.
Men så kom han, och allt rasade. Jag bad honom gå för att få tillbaka hennes fokus.
Jo tjena, den kom tillbaka dagen efter.
Jag valde därför att stryka oss, för jag var så besviken och uppgiven.

Bara upp i sadeln igen och göra det en smula bättre. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback