Dag 3 – Berätta om din hunds ras

Dobermann, eller kärt barn har många namn tex; mördarhund och kamphund, men jag föredrar dobermann.
Det är en ras som är rätt svår att beskriva - Den är så mycket av allt!
Dom gillar när det händer saker och saker ska hända hela tiden, gärna på en gång och i 120 knyck. För att få utlopp för all sin sprudlande glädje och energi krävs det att man som ägare aktiverar sin hund både med fysisk motion och hjärngymnastik. Minst lika viktigt som aktivering är passivitetsträning. När man tränar en dobermann måste man ha gott om tid, äga en ängels tålamod, vara listig som en räv, samt vara försedd med en STOR portion humor.
De jagar dessutom med synen så det gäller att ha stenkoll och scanna av sin omgivning ordentligt när man är ute. Så jag har lärt mig att upptäcka saker på flera kilometers avstånd. 
De är familjehundar, vilket många har svårt att tro, men de håller sin familj mycket kär, och älskar att ligga bredvid - eller rättare sagt PÅ - sin matte/husse i soffan, eller i sängen under täcket.

HIttade ett roligt citat som stämmer bra
"Att jämföra en labrador med en dobermann är som att jämföra lerduveskytte med andra världskriget".



 
Rhodesian Ridgeback har en god natur och bra flock mentalitet, är en känslig själ, både i själen och i hjärtat.
Dom lär sig anpassa sig snabbt & lätt, efter vilka förutsättningar de får. Är de lösa i skog och mark, då vet de att springa runt som galningar och leka. En nöjd ridgeback kan slumra bort många långa stunder av dagen. 
Att se ridgeback leka är helt underbart, de har en speciell stil. Dom leker på samma sätt, som känns igen från jakt. Dom hoppar, smyger, jagar och dunsar runt mot varandra. Gäller att stå med tungan rätt i munnen ibland, så man inte druttar i backen.
De älskar komfort, ligger mer än gärna nerbäddade i sängen med huvudet på en mjuk skön kudde.

Med Boba känner vi oss trygga, inte ett enda lejon har dykt upp sedan han kom hit.
 



 

Dag 2 – Presentera din hund

 
Disa är en Dobermann, snart 8 år. 
Hon är min första kärlek, jag skulle göra vad som helst för henne. 
Vi (jag och mitt ex) hämtade henne sommaren 08, och det var nytt och pirrigt. Jag hade höga drömmar tillsammans med henne, men efter att ex husse fick ha henne första veckan då han hade semester och jag hade bara en vecka kvar på jobbet, rasade mina drömmar när hon under dessa dagar tytt sig endast till honom. Jag var förkrossad. Men så en dag släppte hon mig inte ur sikte, jag fick inte ens stänga om mig för toalettbesök. Jag var överlycklig.
Disa är en reaktiv hund och vi har hållt på och traglat detta i många år. När vi tränar så släpper hon allt och är totala motsatsen. Hon är jätte rolig att träna med, och lättlärd, men det oftast på hennes vilkor. Vill hon inte så vill hon inte.
Idag tyr hon sig till sin husse (nya) och skulle göra vad som helst för att få ensamtid med honom. Men jag vet att hon älskar mig med, även om hon inte vill visa det offentligt. 
 
 
 
Boba är en Rhodesian Ridgeback, snart 1 år.
Jag vill komma ut och tävla, och valde att skaffa en till hund. Efter några år och raser senare hittade jag min uppfödrare och vi hittade Boba, eller om Boba hittade oss.
Boba är motsatsen till Disa, han är långsam, lugn och äter allt som kommer i hans väg.
När vi hämtade hem honom ville vi faktiskt efter en vecka lämna tillbaka honom. Han var odräglig och jag kände att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi fick många råd och väldigt bra stöttning från vår uppfödare och kompis, vilket jag idag är mycket glad och tacksam över.
Boba är jätte lättlärd och väldigt rolig och träna med, dock tycker jag att det går i slowmotion när jag är van vid speedy gonzales.
Det jag vill använda honom mest till är , viltspår, lydnad, räddningsarbete, rallylydnad, nosework, sök och lite bruks.
 
 

Nyåret

Jag tycker nyår är överskattat och då vi har en skotträdd hund som vi lägger ner vår energi på till kvällen. Så vi lagade god mat, kollade på film i våra myskläder. 

När tolvslaget närmade sig gick jag och Disa upp och lyssnade på bandit, kollade på spy hard och Disa åt ett fryst märgben. 
Hon reagerade faktiskt ingenting på smällarna när de var som värst. 
Vill tro att de kan bero på egengjorda thundershirt, gjord av långkalsonger, och fettvadd i öronen. 
Det var väldigt skönt att ha henne så lugn och obrydd. 



Men tiden innan och efter reagera hon tyvärr. 

Boba brydde sig ingenting, inte om smällarna men om Disas reagerande. Han är en duktig lillbrorsa. 

Disa blir utvärderad del 2

Nu var det min tur att ta tag i kopplet och visa Disas och min sämsta sida.

De frågade om vi tävlat lydnad och om hon kan gå fot. Nej något sådant kan vi inte, sa jag. Då skulle jag gå som det vore en vanlig promenad.
När jag är nervös eller vill att Disa ska bli mer koncentrerad på mig ber jag henne snurra vid min sida eller gå runt mig, och så gör vi även lite rallylydnads moment.
Vi kommer fram till instruktörerna som står med hakan i backen.
Oh shit, det här var dåligt, nu gjorde jag fel, tänker jag.
Men hon gick ju fot med dig! Ni har ju jätte bra kontakt, är du säker på att du har problem, frågade de.

Oj vilka komplimanger, vad kul. Kände att jag började slappna av mer och gick mer rakryggad.
Längre bort var det andra hundar och vi gick dit för att reta fram beteendet hos Disa.

Vi gick längs med staketet och Disa såg de andra hundarna och skvallrade så fint, och skötte sig ordentligt och snyggt.
Instruktörerna började klia sig i huvudet och funderade på hur de skulle kunna få fram beteendet, för just nu regnade det bara massa komplimanger om hur duktig Disa är och att vi utan problem skulle kunna tävla i lydnad.

De kom fram till att det kan vara möjligt att hon associerar planen med träning, och vi valde därför att gå över vägen. Under tiden vi gick skulle de säga till när Disa visar minsta tecken på att vilja göra utfall och då skulle jag bara vända.
Vi kom 10 meter och Disa hade hunnit göra två utfall och de hade inte sett ett enda tecken.

Nu när vi gick förbi andra hundar låtsades jag som det regnade och gick förbi, men då tyckte de att jag skulle säga till henne på skarpen och sätta henne ner nästa gång. Det blev tio gånger värre. Hon stod på bakbenen och morra och drog och slet.
Så det var en knepig situation.

När tre instruktörer kliar sig i huvudet och inte har en aning om vad som triggar eller hur det ska lösas, då känner jag mig låg, hjälplös och besviken. Besviken att jag lätt det bli så här när hon var yngre, besviken på att jag inte hade mer kunskap då, besviken på att jag lyssnade på fel åsikter, mest besviken var jag på att jag inte kan få henne och känna sig trygg med mig.

De tror att det är ett vanebeteende hon håller på med, då hon inte visade tecken innan utfallet.
Kan vara så, kan även bero på annat.
Jag fick iallafall hemläxa, där den viktigaste läxan var att jag skulle börja tänka positivt och se vilken bra hund jag har, vilken fin kontakt vi har.

Hjälpinstruktören från valpkursen som bjöd mig ska hjälpa mig i sommar. Så det känns rätt bra faktiskt. Får hoppas att hennes vanebeteende försvinner eller att jag lär mig visa att jag är Disas trygghet.

 
 
 
 

Disa blir utvärderad del 1

För en kort tid sedan läste jag om ett ekipage som råkat ut för en lösspringade hund från en trädgård. Det hela hade gått bra, men föraren valde att polisanmäla händelsen.

Det är ett mardrömsscenario att vi ska gå förbi en trädgård och en hund kommer ut men ingen ägare och så börjar hundarna bråka och/eller deras hund biter Disa, eller tvärtom.
Vi var nästan med om en sådan incident för några år sedan.

Men det som påverkade mig mest av inlägget var meningarna 
"Jo för att en dum och lat hundägare inte orkar jobba med sin hunds problematik och inte heller orkar sätta på en munkorg under promenader. Är inte ett hundliv värt mer än så?!"
Även
"Hur svårt är det att ta sitt ansvar inför andra hundar (och barn!!) och använda munkorg på sin hund om man vet att den är aggressiv alt. jobba med hundens problematik tillsammans med en duktig hundinstruktör?! Det finns mycket saker man kan göra själv om man bara intresserar sig för sin hunds (och andra hundar och människors) välbefinnande. Men det kräver ju att man tänker lite…"
 
Jag vet om vår problematik, jag tragglar den varje dag. Har gått till fem olika instruktörer, gått på tre kurser men vi har likväl samma problem ändå.
Felet är bara många instruktörer "hjälper" på samma sätt som de gjort de senaste 20 ekipagen.
Av dessa fem instruktörer var det bara EN som utvärderade mig först, och sedan Disa som individ, inte som hund, inte som ras utan som en individ. Med den instruktöreren blev vi båda bättre, vi växte och fick självförtroende. Tyvärr var han väldigt populär och svårbokad, samt att jag flyttade långt från där han höll till och hade/har inte råd att betala.
 
På förra valpkursen frågade hjälpinstruktören mig om de fick låna Disa till deras instruktörsutbildning, då temat var problemhundar. Jag tackade ja å Disas vägnar, då vi har problem med hundmöten.
Dagen vi kom dit var det fullt med hundar och människor. Vi delades in i grupper om tre och i de grupperna var det två utbildade instruktörer och en som utbildade sig. Det var en som skulle vara tyst och bara observera medan de andra två pratade med det ekipaget som de skulle hjälpa. Vi andra fick stå med och titta och lyssna, och det var mycket lärorikt och intressant.
De valde att ta mig och Disa sist. Min nervositet och puls blev högre och när det var min tur hörde jag knappt va de andra sa för mitt hjärta slog så hårt.

Under hela tiden hade Disa suttit i bilen, och nu skulle jag och en av instruktörerna hämta henne.
Disa hann inte mer än att landa på backen med framtassarna innan hon gjorde utfall mot en schäfer som gick förbi fem meter ifrån oss. Sedan var hon laddad.
Instruktören bad om att få ta henne ut till appellplanen, medan jag gick en bit bakom. Som sagt så var Disa laddad, men hon gick mer baklänges än framlänges för att ha koll på mig.
 
Med risk för att det blir en novell delar jag upp inlägget.
 

Nu tar det sig ändå lite

I mitt förra inlägg skrev jag om att hur jobbigt Disa tyckte det var med valp.
Men både igår och idag har de busat utan att Disa har sagt ifrån eller skällt. Idag har hon till och med legat ner och krokodilat med honom.
Så vi valde att testa lite olika grejer. Ja provicera fram hennes obehag.
Vi kom fram till att det inte beror på Boba, eller iallafall inte så mycket som vi först trodde, utan på de gröna, skramlande kompostgaller. Boba bryr sig inte om dessa så han klättrar mer än gärna på de och det skramlande ljudet gör Disa nervös.

Nu är det ljudisolerade, så gott det går iallafall. 
Men inom kort har Boba vuxit upp och vi kan ta bort de.
 

Inte helt förberedd

 
 
 
 
 
 
 
Disas första möte med Boba gick hur bra som helst.
Hon var inte helt nöjd med att han nosade på henne, eller var nära henne.

Efter det har det gått från lite nosning på honom till röja järnet.

Men de två senaste dagarna är det inte samma längre. Hon gör allt för att komma ifrån honom,
morrar så fort han kommer nära, och sedan igår vill hon inte komma till dörren när vi ska gå ut.

Det gör så ont i mig att se hur illa hon tar åt sig av situationen.

Vi försöker ge henne egentid och ge henne uppmärksamhet, men det känns inte som hon litar på att hon är själv, utan att han ska komma lurandes runt hörnet och hoppa på henne.

Jag hoppas vi kommer in i rutiner fort så hon kan koppla av.



Det ska tilläggas att de lämnas inte ensamma utan uppsikt av någon av oss och vi särar på de när vi tycker det räcker eller när vi ser att Disa inte fixar det mer.
 

Vi lyckades

Nu är det ett tag sedan detta hände.
Vi var ute och gick, jag hade musik i öronen, vädret var skönt, så jag kände mig väldigt nöjd under promenaden.
På en gångväg längst en 60 väg går vi. Längre fram ska vi ta vänster vid en rondell. Till höger är det lite skog och en bit fram vägen in till soptippen.

Vid rondellen kan man gå mot soptippen eller ta gångvägen som leder en bit bort från den.
Jag ser en hund komma. "Shit en lös hund. Vad fan ska jag göra nu då?", tänker jag, samtidigt spänner jag mig rejält och slutar andas.
En bit efter kommer föraren. De försvinner bakom ett elskjul. Jag ser de inte längre så jag andas ut och slappnar av. "Titut", säger hunden som kommer runt skjulet, mot oss.

Jag tittar mig runt omkring. Vi kan inte direkt springa över vägen in till skogen där, då det är massa bilar. Den lilla skogen till höger kanske vi kan gå in, men det finns inte mycket ställen att stå på som är längre in från gångvägen. Ska jag hoppa ner i diket.
Allt detta tänker jag medan de kommer närmre. Disa går fortfarande i slakt koppel. Vet inte ens om hon sett hunden för öronen har inte ställt som som paraboler, kroppen är inte spänd och ingen ragg syns.
"Jädrar i min låda, detta ska vi fixa", tänker jag och fortsätter som ingenting.
Nu är vi rätt nära och Disa gör fortfarande ingenting. Jag kortar kopplet och håller nära hennes halsband.

Kruxet med detta är att när jag gör så vet hon att nu är något på gång. Men ingenting (!)
Nu är vi ca 2-3 m från dom, Disa får parabolöron och jag puttar lite på henne säger lugnt nej och tittar framåt och går förbi.
Inget hände!

Visst var Disa otroligt duktig, men här klappar jag faktiskt mig själv mer på axeln då det är under mina promenader utfallen sker.
Nio av tio blir det utfall, MEN en av tio blir det de inte :)

Det här ska vi träna mer på.
Än finns det hopp ;)
 
 

20/9 -2014[Bollkalle]

Jag har turen, eller oturen att Disa är väldigt fixerad samt fokuserad när man tar fram en boll av något slag.
 
Bollen kan användas som belöning, som leksak, man kan även ta fram den för att distrahera henne MEN bara före och efter vad jag nu behöver distrahera henne från.
 
Det är det jag vill ha hjälp med hur jag ska lyckas få henne att fokusera på bollen trots att hunden går förbi, eller gräsklipparen startas, eller en motorcykel som åker förbi.
Kan jag bli för exalterad och driver på för mycket?
 
 
Kan ta ett exempel från när vi var på en trädgård där ägaren samt vännen hade hund. En traktor startades och massa folk började kommunicera väldigt högt och intensivt hos grannen. Deras hundar började springa runt och skälla och ägarna fick ropa in de ett flertal gånger. Jag däremot, som överraskade nog hade den lugnaste hunden (vilket hon absolut inte är), stod och kastade boll med Disa och hon ville att jag skulle fortsätta och var otroligt duktig. 
Sen vände det. Grannarna började ta sig till vägen och skulle köra förbi tomten. Helt plötsligt bytte hundarna plats och Disa började springa runt och skälla och var svår att få in, medan de andra hundarna lekte med bollen. 
När grannarna hade passerat blev Disa lika fokuserad på bollen som innan.
 
Vad gör jag för fel, eller vad skulle jag kunna göra bättre?
 
 
 
 
 

8/12 -2013[Otäck helg]

 
I torsdags skulle jag och Disa ut på en promenad. Hon låg i sin fåtölj och hoppade ner när hon såg att jag rotade i hennes låda.
Hon haltade fram till mig. Min första tanke var att hon var lite stel då hon vilat. Men hältan gick inte över, hon hennes svans åkte in mellan benen. Hältan var då på vänster fram.
Detta tyckte jag var jätte märkligt.
Om jag går ut med henne kanske det går över, tänker jag. 
Men hon var inte alls pigg på det. Hon gick bakom mig, och svansen varvade mellan att åka mellan benen och bara hänga. Jag frågade henne om vi skulle vända och det ville hon mer än gärna.
Vi hann gå från huset och 10 meter.
 
 
När jag tagit av henne och skulle torka tassarna, ser jag att hon sitter konstigt, men lägger ingen tankeverksamhet på det.
Hon haltar inte längre, men är så, så låg. Orkar knappt hoppa upp i fåtöljen.
 
När min mamma kommer hem ca en timma senare, så gnäller hon jätte mycket och sätter sig upp. Men inte mer än så, och då vet vi alla att något är fel.
Disa älskar min mamma till månen och tillbaka och vet inte vart hon ska ta vägen när hon ser henne.
 
Vi ber Disa gå ner från fåtöljen, och hennes bakdel hänger inte alls med. Hon skjuter upp sin rygg, har svansen slickandes under magen och varvar med att stå på ett bakben i taget.
Vi tar tempen på henne, ingen feber inte ens någon förändring av vad hon brukar ha.
Ringer vet och rådfrågar. De tycker vi ska ha is i magen till morgonen efter då hon inte har någon feber och äter och dricker, men vi håller kontakt.
Innan vi ska sova bär vi ut henne, och hon klarar av att kissa, men vi får hålla henne.
Vi lägger oss och sover hela natten.
Jag vaknar av att Disa står vid dörren och vill ut. Hon går nu mycket bättre men ser helt groggy ut. Vi bär ner henne, och mamma följer med henne ut.
Jag ser henne springa upp för trappen, men väl inne är hon stel igen.

Mamma berättar att hon fick lite glädje skutt när de var ute.
Jag blev lugnare i hjärtat.
 
Hon hade ingen feber på morgonen, och veterinären konstaterade att hon "träningsvärk" (hon använde ett finare ord, som jag inte minns) och ska hållas lugn och varm under helgen.
 
Under dagen började hon sakta bli mycket piggare och mer sig själv.
 
 
Idag kan jag inte se på henne att hon skulle ha ont. För hon är precis sig själv :)

3/12 -2013[Disas dagbok]

När jag gick unghundskurs med Disa, sa kursledaren att dobermann mognar sent. 
Förstod inte om hon menade att jag hade noll koll på Disa och att hon tyckte hon var alldeles för sprallig än de andra kursdeltagarna, eller nej jag trodde inget annat än det.
 
Fick sen höra från många när jag var på klubben och andra som hade haft eller hade just då egen dobermann, att man kan traggla en och samma sak i flera månader så att man ger upp, och så en dag så sitter det som det var medfött.
 
Undra om det är samma med hundmöten.
Vi har tragglat detta i flera, flera år. Det har varit dagar jag inte velat gå utanför dörren, för jag skäms, eller för att jag tappat lusten, eller jag är trött på att kämpa och gråter för att det inte ger sig.
 
 
Men nu har jag inte behövt göra det på ungefär en vecka.
Under en vecka när vi varit ute har vi mött stora hundar, små hundar, svarta hundar, röda hundar, fula hundar, snygga hundar, lösa hundar, skällande hundar och Disa har kunnat sköta sig!
Hon har kanske drar och gör utfall 3 av 10 gånger, men det är 7 gånger mindre än vad hon brukar.
 
Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så sjukt nöjd. 
Det är så kul att gå ut med henne nu, vi har en helt annan kontakt.
 
Jag hoppas att ni andra där ute med samma problem också får känna denna glädjen snart. Arbetet ni gör kommer löna sig.
 

7/10 -2013[Disas Dagbok]

Disas och min träning har legat lite av och an.
 
Det är som en jojo, när det går bra går det bra och då dalar jag ner lite sen blir det helt stopp till jag hittar tillbaka till det som är så bra och kul.
En nedgång tar hårdare än en framgång.
Jag gillar inte att det är så.
 
Förra söndagen köpte vi en garderob och har hållt på med den fram till i söndags så det har inte varit något alls förutom promenader och det har jag fått igen. För fy bövelen vad envis och sur hon är på promenaderna.
Som tur är kan man lägga in lite rally under promenaden, men inte så det blir tillräckligt.
 
Men idag har jag suttit och försökt få till ett lite schema för hur vi ska lägga upp träningen.
Just nu ligger det på minst tre dagar uppe på BK, och minst två dagar med effektiv sök/leta/spår så nosen används.
 
Vi märkte på kantarellkursen att hon visste visst hur hennes nos skulle arbeta, det värmde i mattes hjärta.
 
Utöver alla de dagar med träning så är koppelpromenad A och O. Ibland går hon som en klocka ibland leker hon allan i andra ändan.
 
 

11/8 2013[Disas Dagbok]

Nu har det vart rätt tyst med hur det går för Disa.
 
Det har stått ganska stilla tyvärr, pga sjukdom (jag) och lite personliga problem (också jag). Kan inte säga att vi motiverade (Disa) och kör på hårt, men vi tar tag i det lite sakta så vi kan komma igång igen nästa vecka iallafall.
 
Sista gången vi träffade våran tränare fick vi i uppgift att träna i kommandona sitt och stanna. Det vill säga, att säger vi Sitt så ska hon sitta tills annat sägs, likaså Stanna.
Han bad mig sätta Disa ca 5-10m från en leksak och ge henne ett varsågod och sedan hoppa in och få henne att stanna.
Det var svårt när han var med, det är ännu svårare nu.
Men jag får henne att sitta vid min sida när någon går förbi och snuddar henne, hon har ögonkontakt med mig hela tiden. Duktiga Disa.
 
Vi håller ständigt på att träna koppelpromenader, vilket går som en jädra bergodalbana. För det mesta går det bra, andra gånger inte lika bra, men sämst går det när någon mer går med mig. Förstår inte det problemet för det är då jag är som mest avslappnad och har bra energi men det skiter hon i eller så lurar jag mig själv.
Men detta tränar vi på dagligen.
 
 
Igår när jag var på en jetskitävling var det folk med hundar där, och jag blev så avundsjuk. Deras hundar bara följde efter sin förare, stannade när den stannade och brydde sig inte om folk eller maskinerna ute på vattnet.
Menar inte att Disa inte kan göra det, men Disa blir helt super stressad av motorljud så hon hade inte varit avslappnade och verkligen inte jag heller.
Undrar om jag någonsin kommer få henne dit.

9/7 -2013[Disa dagbok]

Jag och Disas dagisfröken har den turen att få lite privat-privat träning vid hämtning av Disa av den tränaren vi brukar just nu.
Han har ett samarbete med dagiset och hälsar på då och då, ofta då jag ska hämta. Inte för min skull, utan för att han inte hunnit åka hem ännu.
 
Hur som helst.
Vi har börjat projektet "få disa lugn vid hämtning".
Detta har vi hållit på med i sex dagar och det är sådan förbättring redan.
Eftersom jag lägger så mycket energi på att få oss att funka har folk runt omkring märk av hennes lugn, eller mitt rättare sagt sedan förr förra torsdagen.
 
Fästmannen åkte inlines med henne igår kväll och berättade att de stött på flertalet hundar och Disa skällde bara på en men gjorde inga utfall och släppte det fort.
 
Så underbart!
 

6/7 -2013[Disa dagbok]

Nu är det några dagar sedan jag skrev om det. Men det betyder inte att vi inte arbetat för det.
 
Söndag:
Då jag kom hem sent på morgon fick jag sovmorgon och min snälla far tog en morgon runda med Disa.
När jag vaknade till tog jag hunden tillsammans med mina syskonbarn och fd svåger och åkte till sjön.
Väl där och när Disa fick bli lös, sprang hon till unghästarna som stod och tittade nyfiket vid grinden. Där var jag inte orolig då jag vet att hon har respekt för staket och trådar.
Vi började gå bort mot vattnet och Disa vänder och springer in i hagen (!!) och springer efter två av dem som försöker springa i från den svarta vargen. 
Här har jag givetvis panik och ropar på henne, men vet att det är lönlöst. Vänder därför på klacken och ber de andra följa med mig dit jag går. Vänder mig om när jag gått ca 15 m från hagen och ser att en sparkar så ordentligt bakut så den nästan faller, och där försvann Disas självförtroende och hon stack som en pil ut ur hagen.
Sa ingenting när hon kom utan fortsätte bara gå och Disa gick vid min sida tills jag bad henne springa fritt.
Mitt hjärta har nog aldrig varit så nära att flyga ut genom öronen som den gången.
Sen fick hon simma efter sin kong som vi kastade längre och längre ut. Hon verkade inte bli trött av det, så vi fortsätte en liten stund till.
Det är beundransvärt att hon för två år sedan inte kunde simma och nu vill hon knappt upp ur vattnet.
Sedan åkte vi till Holsljunga där hon fick träna rätt mycket passivitet som inte är hennes starka sida, men stundstals fick hon MVG.
Hon var rätt trött när vi kom hem till Falkenberg på kvällen. Lite massage på det sen drog hon timmerstockar till måndag morgon.
 

29/6 -2013[Disadagbok]

I torsdags var jag och Disa på privatkurs för en känd man.
Han sa att det mesta felen jag ser hos mig och Disa beror på mig och enbart mig. 
Disa är en kanon hund och en typisk dobermann, och skärper jag mig så kommer vi bli ett toppen team då han anser att vi har så mycket potential inom oss.
 
Det var jätte kul att höra och det och annat han sa fick mig att släppa garden lite.
Han bad mig även föra en dagbok över det vi gör och så ska vi gå genom det veckovis.
Fredag:
Cyklade ca 20 min.
Början var läskig då jag inte cyklat med henne innan, men tji fick jag då hon är jätte duktig och lyssnar mycket bra.
Vi har inte många grusvägar så det blev asfalt där jag försökte få ner henne på väggrenen.
Mötte fyra chiuaua och Disa gjorde inte ett ljud från sig och vi kunde snabbt cykla vidare när de passerat.
Jag var extremt nöjd.
Hemma blev det lite uppletande av pipis.
 
Lördag (idag):
Åkte till brukshundsklubben där hon fick springa i rastgården, sedan tränade vi på att stå nära de andra hundarna tränande lydnad.
Åkte bil till Svenljunga. Tränade koppelgående och passivitet vid våldsam glädje, dvs när hon ska träffa min mor och far. Det gick väldigt bra. Tränande genom att gå förbi dem och sätta sig och när hon ville dit gick vi vidare, När jag släppte henne rusade hon men mina föräldrar ignorerade och var passiva till sitt yttersta och Disa gick och la sig väldigt snabbt.
Vi cyklade och här finns enbart grusvägar så vi cyklade rätt långt. Jag släppte henne och hon sprang framför mig. Hon hade full koll på mig, kände när jag ökade och när jag saktade. Resten av kvällen ska hon tillbringa med pensionärerna.