Många säger mördarhund när de hör rasen, eller kamphund. Men rasen är långt ifrån det. Numera är den klassad som familjehund. Tänk på att vilken ras som helst kan bli "farlig" i fel händer!

 

 

De dobermann jag träffat är väldigt lika varandra till sättet, även då man uppfostrar dem helt olika.

Det är flexikopplet jag pratar om.

 

Flexikoppel är jätte bra att ha om man vill ha hunden springades lite vind för våg om man inte vågar/kan släppa den lös.

Visst finns det linor också, men de har inget handtag. Lite så tänker jag.

 

Men så finns det de däringa som inte har en aning om vad kopplet är till för eller vad de har i andra ändan.

 

 

För många gånger har vi haft hundar på tok för nära oss och ägaren på tok för långt ifrån.

Vad gör majoriteten då?
Jo, ingenting, nada, nichts, njet NOT A FREAKIN THING!

 

Härrom dagen, såg jag en kvinna låta hunden springa ut på en traffikerad väg (60 väg), när det kom en bil längre bort och hon kallar inte in den, fångar inte in den i kopplet, nej hon lullar bara vidare.

 

Det här är så skrämmande, för vem är det som åker på skiten om min hund skulle bita den lilla provocerande tussen som är all over hennes ansikte, jo det är ju jag.

 

Kan de inte lära sig hur det funkar innan de beger sig ut på större vägar där de kan träffa någon.

 

 

När jag gick unghundskurs med Disa, sa kursledaren att dobermann mognar sent. 

Förstod inte om hon menade att jag hade noll koll på Disa och att hon tyckte hon var alldeles för sprallig än de andra kursdeltagarna, eller nej jag trodde inget annat än det.

 

Fick sen höra från många när jag var på klubben och andra som hade haft eller hade just då egen dobermann, att man kan traggla en och samma sak i flera månader så att man ger upp, och så en dag så sitter det som det var medfött.

 

Undra om det är samma med hundmöten.

Vi har tragglat detta i flera, flera år. Det har varit dagar jag inte velat gå utanför dörren, för jag skäms, eller för att jag tappat lusten, eller jag är trött på att kämpa och gråter för att det inte ger sig.

 

 

Men nu har jag inte behövt göra det på ungefär en vecka.

Under en vecka när vi varit ute har vi mött stora hundar, små hundar, svarta hundar, röda hundar, fula hundar, snygga hundar, lösa hundar, skällande hundar och Disa har kunnat sköta sig!
Hon har kanske drar och gör utfall 3 av 10 gånger, men det är 7 gånger mindre än vad hon brukar.

 

Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så sjukt nöjd. 

Det är så kul att gå ut med henne nu, vi har en helt annan kontakt.

 

Jag hoppas att ni andra där ute med samma problem också får känna denna glädjen snart. Arbetet ni gör kommer löna sig.

Igår låg jag helt avdäckad på soffan. Hade feber och hostade ur mina lungor.

Sambon var i väg och ensam kvar blev jag med Disa.

Disa är inte känd för att ta hand om sjuklingar, min förra hund lämnade aldrig ens sida.

Men igår låg hon jämte mig hela dagen. Kanske därför jag mår bättre idag.

 

Brukar era hundar känna av att ni är dåliga, eller låtsas de att det regnar?

Som många har läst, har jag haft problem med Disa i bilen då hon blivit så otroligt stressad.
Hämtade hem våra gamla bur som inte är säkerhetstestad, men den får duga tills jag hittar en som passar min bil (som tydligen är supersvårt, får nog byta bil).

Men jag har en fråga till er kära hundmänniskor.

 

Vad har ni för saker till er hund i bilen?

- Sele - Flexikoppel
- Extra koppel och halsband

- Täcke
- Ihopfällbar skål
- Klöjveväska med vatten (som jag fyller på med nytt 2 gånger i veckan)
- Handduk
- Filt
- Firstaid kit till hund och människa
- Metallskruv
- Lapp med telefonummer till bekanta om något skulle hända
- Boll

Vad hade jag gjort om du inte var här

 

Fick ett mail från Häromi att de har letat efter bra hundbloggar, och hittade min.

Först trodde jag det var spam, men har sett att fler fått det och även endel jag följer är med.

 

Det som gör nomineringen ännu roligare är personen som har haft det här uppdraget verkligen har lagt ner mycket energi och tid i sökandet av de bästa hundbloggarna i Sverige, och även gjort en kort beskrivning av alla nominerade bloggar, jag tackar och bockar jag!

 

Det är många som frågar mig och andra om ROK stretchkoppel.

Disa har ett. Jag införskaffade i början av året, och använder det mer eller mindre varje promenad.

 

Kopplets längd är 140 cm. Handtaget har ett robust men bekvämt handtag. Längst ner vid spännet sitter ett extra handtag, lika robust det. Det extra handtaget är perfekt om man vill ha kopplet kortare eller vill ha hunden nära sig när man går till exmpel i stan, eller man får möte eller går på en större väg.
Själva kopplet är gjort av 100 % naturgummi, och är förjordans slitstarkt.

Ni kan läsa mer HÄR.

 

Nu har jag och Disa den största, så kan bara utgå från den, men tror säkert att alla storlekar är likdana.

 

Första gången jag använde det tyckte jag det var riktigt obehagligt när Disa drog, för det tog ju inte stopp. Men jag ville inte ge upp tanken på att det var bra investerat. Tur var väl det.

Disa drar inte alls lika mycket längre. När hon gör utfall eller får fnatt så kopplet expanderar så "flyger" hon inte tillbaka. Det tar stopp, såklart, men på ett mjukt sätt som gör att hon stannar till eller kommer tillbaka, men flyger som en rekyl på en bundjylina gör hon verkligen inte.
Det extra handtaget är guld värt. Håller i det på stadspromenader, vid möte eller när det blir trångt.
Dessutom trasslar kopplet inte till sig när man ska använda det. Båda handtagen ligger bekvämt i handen, och varken jag eller Disa snubblar på det som bli över.

 

Om ni vill ha ett expander koppel rekommenderar jag absolut detta. 

Finns i flera färger och tre olika storlekar.

Jag längtar till snön kommer. Eller att det blir så kallt att det blir is så Disa kan få dra lite pulka eller att man kan åka blades bakom henne.

 

Vet att även hon längtar även om hon inte säger det.

I helgen var vi uppe i Stockholm för att gå på fotomässan.

Vi åker upp så sällan så jag tänkte slå två flugor i en smäll. Besöka en bekant jag inte träffat på 15 år och hennes och min blivande uppfödare Karin.

Att hitta en ras som känns rätt är svårt, men när jag träffade dessa underbara individer kändes det rätt ända ut i fingerspetsarna.

Tror till och med att sambon kände lite.

Det finns en kvinna i vårt kvarter som har en schnauzer, och det slår aldrig fel att de har kommit 10 meter från det att vi började gå till vi kommer tillbaka oavsett vilken runda vi går. 

Hur det kommer sig? Jo den lille killen har så mycket att nosa på, nosen nosar av varenda liten kvadratcentimeter. 

Det får mig att komma till dagens lilla fråga som är tvådelad. 

Hur mycket får er hund nosa på er promenad och hur länge får den stå och nosa på samma fläck?

Sitter och försöker knåpa ihop ett träingsupplägg för mig och Disa.

Går inte alls så bra som jag fantiserade om. 

 

Idag fick jag en riktigt energiboost och åkte till klubben och tränade lite.

Tränade rallylynad utan skyltar i total mörker, det enda som lös upp var gatlampan på andra sidan vägen.

I sådana tillfällen önskar man att man hade sambons ficklampa, men historian om hans ficklampor berättar jag en annan dag.

 

Vi tränade på "gå runt 360, höger", för hon stressar sig genom den. Hon har redan hunnit gå ett varv innan jag börjat.
"Sitt, stå", sitta kan hon görbra. Hon är satan så snabb på att sitta, men stå är lite jobbigt när man har myror under tassarna. Vi ska helst gå med en gång, helst igår när hon rest sig upp. Så det la jag mycket träning på, att stå under gång (eller vad man säger).

"Sitt framför, 1,2,3 bak", ett steg bak funkar, men två och tre steg är inte lika kul längre. Under tävling funkar det, men inte träning. När Disa satt sig efter ett steg bakåt och jag backar och försöker få med henne, ser man faktiskt hur hon suckar som en tonåring och resar sig nonchalant och ställer sig bredvid mig.
Men efter tredje försöket, med väldigt löjlig matte så var det kul igen, en gång.

 

Men jag är nöjd, det hade ju faktsikt kunna gå käpp rätt och fanders.

Igår skrev Emeli ett inlägg om att låta hundar få hälsa eller inte. 

Nu hände inget mer än att Disa blev super stressad, men när vi kom hem hade det släppt.

 

 

Det är så många som fäller en kommentar att deras hundar är rädda för stora, helst svarta hundar.

Men tänk om min hund är rädd för små vita hundar?

Regner öser ner, jag vill kunna trolla med knäna så det blir snöflingor istället.

 

Jag längtar efter snön. Inte bara att man får massa julkänslor, de flesta kommer i en sådan härlig stämning. Man blir nästan vän med alla man möter, jag ler, de ler vi tänker samma tanke "fy rackarns så mysigt det är med snö".

 

Vad gör ni på vintern med era hundar?

Jag känner mig väldigt uppgiven över Disas stress med att åka bil.

Hon har aldrig älskat att åka bil, men hon har funnit sig i det.

 

Det som händer just nu är att Disa är så fullkommligt stressad att jag inte får kontakt med henne, hon spänner sig så hon skakar, flåsar och piper ibland skriker.
Jag har ingen bur eller nät i min bil, så när det blir för mycket enligt henne hoppar hon över sätet och sätter sig i baksätet och flåsar och piper.
Hon har varit sån en gång i sambons bil, men han har nät (mjukt transportnät) så hon kommer inte genom. Fast igår gjorde hon det.

 

När hon gör det säger jag åt henne att hoppa tillbaka, men hon är ju helt okontaktbar så jag stannar bilen och ibland kan jag bara säga åt henne samtidigt som jag pekar, ibland får jag ta ut henne och sätta in henne på nytt.

 

 

En utav mina hundra tankar är att hon har ont, men hon visar ingenting hemma eller under promenader inte heller när jag klämmer och känner genom henne.

 

Det gör så ont i mig att hon ter sig på detta viset, för någonting är det, men jag förstår inte alls vad. Jag vill ju hjälpa henne.

 

 

Disa har fixat muschan

Idag har det regnat, vart uppehåll, spöregnat, duggat, upphåll i en millesekund, spöregn, ungefär så.

Då kan man se ut så här

Den därainga studsbollen kan få en att få kala fläckar i håret, samtidigt som hon kan få en att skratta så man får träningsvärk.

Emma, Emma och Emelie, dags snart igen va?