Det har vart en paus ett tag nu, en ofrivillig sådan.

 

 

Disa och jag har varit på lite äventyr. Träffat nya människor, nya hundar.

 

Tyvärr har vi knappt tränat alls, och det märks väldigt tydligt på henne. Det är såklart väldigt trist, men jag har mått för kasst för att kunna ta tag i det.

Dock börjar jag bli på bättringsvägen och det kommer Disa få märka.

 

 

Nu ska jag iväg på måbra bio med några kompisar.

 

Jag och pappa tog med Disa till sjön så hon fick springa av sig.

Hon sprang, hon rulla sig, hon grävde, hon hoppade, en helt okej springa av sig runda.

 

God fortsättning folket.

 

Nytt år då, hoppas verkligen 2014 slår 2013 med hästlängder. 

 

Nyåret firades med de bästaste, Emelie, Benji och Mange. Vi åt den godaste trerätters på länge, vi rullade fram efter varje rätt.

Emelie och Benji bor i ett ganska ljudisolerat hus, märkte vi när de testsköt tidigare på dagen.
Disa och Nova låg och tuggade på varsitt märgben och var helt inne i det och märkte inte alls vad som försegick utomhus. 

Disa blev dock lite stressad över att vi gick ut och lämnade dom vid 12 slaget, men när jag gick in la de sig på varsin sida och tuggade fridfullt.

 

Sen var det ju det här med nyårslöften. 
Jag brukar inte avge något för jag glömmer av vad det var vid halva februari typ.

Men jag lovade tillsmammans med min systerdotter att inte äta godis, och att uppdatera bloggen mer.

Ja ni ser ju hur bra jag är på att komma ihåg saker.

Många säger många hundar gärna hittar på egna hyss om de inte får tillräckligt med stimulans. Det är något jag försökt passa mig för, se till så vi inte hamnar där.
Dock är det inte alla dagar jag räcker till, så då går Disa gärna iväg och hittar på egna upptåg och hyss.

 

Någon gång önskar jag att du kunde leta efter mig!

 

-Disa vill du gå ut på promenad?
 -Skulle inte tro det du. 

 

-Är du säker?

 - JAAAAAAAAAAA!

 

 

Många säger mördarhund när de hör rasen, eller kamphund. Men rasen är långt ifrån det. Numera är den klassad som familjehund. Tänk på att vilken ras som helst kan bli "farlig" i fel händer!

 

 

De dobermann jag träffat är väldigt lika varandra till sättet, även då man uppfostrar dem helt olika.

Det är flexikopplet jag pratar om.

 

Flexikoppel är jätte bra att ha om man vill ha hunden springades lite vind för våg om man inte vågar/kan släppa den lös.

Visst finns det linor också, men de har inget handtag. Lite så tänker jag.

 

Men så finns det de däringa som inte har en aning om vad kopplet är till för eller vad de har i andra ändan.

 

 

För många gånger har vi haft hundar på tok för nära oss och ägaren på tok för långt ifrån.

Vad gör majoriteten då?
Jo, ingenting, nada, nichts, njet NOT A FREAKIN THING!

 

Härrom dagen, såg jag en kvinna låta hunden springa ut på en traffikerad väg (60 väg), när det kom en bil längre bort och hon kallar inte in den, fångar inte in den i kopplet, nej hon lullar bara vidare.

 

Det här är så skrämmande, för vem är det som åker på skiten om min hund skulle bita den lilla provocerande tussen som är all over hennes ansikte, jo det är ju jag.

 

Kan de inte lära sig hur det funkar innan de beger sig ut på större vägar där de kan träffa någon.

 

 

Vad hade jag gjort om du inte var här

 

Det är många som frågar mig och andra om ROK stretchkoppel.

Disa har ett. Jag införskaffade i början av året, och använder det mer eller mindre varje promenad.

 

Kopplets längd är 140 cm. Handtaget har ett robust men bekvämt handtag. Längst ner vid spännet sitter ett extra handtag, lika robust det. Det extra handtaget är perfekt om man vill ha kopplet kortare eller vill ha hunden nära sig när man går till exmpel i stan, eller man får möte eller går på en större väg.
Själva kopplet är gjort av 100 % naturgummi, och är förjordans slitstarkt.

Ni kan läsa mer HÄR.

 

Nu har jag och Disa den största, så kan bara utgå från den, men tror säkert att alla storlekar är likdana.

 

Första gången jag använde det tyckte jag det var riktigt obehagligt när Disa drog, för det tog ju inte stopp. Men jag ville inte ge upp tanken på att det var bra investerat. Tur var väl det.

Disa drar inte alls lika mycket längre. När hon gör utfall eller får fnatt så kopplet expanderar så "flyger" hon inte tillbaka. Det tar stopp, såklart, men på ett mjukt sätt som gör att hon stannar till eller kommer tillbaka, men flyger som en rekyl på en bundjylina gör hon verkligen inte.
Det extra handtaget är guld värt. Håller i det på stadspromenader, vid möte eller när det blir trångt.
Dessutom trasslar kopplet inte till sig när man ska använda det. Båda handtagen ligger bekvämt i handen, och varken jag eller Disa snubblar på det som bli över.

 

Om ni vill ha ett expander koppel rekommenderar jag absolut detta. 

Finns i flera färger och tre olika storlekar.

Jag längtar till snön kommer. Eller att det blir så kallt att det blir is så Disa kan få dra lite pulka eller att man kan åka blades bakom henne.

 

Vet att även hon längtar även om hon inte säger det.

I helgen var vi uppe i Stockholm för att gå på fotomässan.

Vi åker upp så sällan så jag tänkte slå två flugor i en smäll. Besöka en bekant jag inte träffat på 15 år och hennes och min blivande uppfödare Karin.

Att hitta en ras som känns rätt är svårt, men när jag träffade dessa underbara individer kändes det rätt ända ut i fingerspetsarna.

Tror till och med att sambon kände lite.

Sitter och försöker knåpa ihop ett träingsupplägg för mig och Disa.

Går inte alls så bra som jag fantiserade om. 

 

Idag fick jag en riktigt energiboost och åkte till klubben och tränade lite.

Tränade rallylynad utan skyltar i total mörker, det enda som lös upp var gatlampan på andra sidan vägen.

I sådana tillfällen önskar man att man hade sambons ficklampa, men historian om hans ficklampor berättar jag en annan dag.

 

Vi tränade på "gå runt 360, höger", för hon stressar sig genom den. Hon har redan hunnit gå ett varv innan jag börjat.
"Sitt, stå", sitta kan hon görbra. Hon är satan så snabb på att sitta, men stå är lite jobbigt när man har myror under tassarna. Vi ska helst gå med en gång, helst igår när hon rest sig upp. Så det la jag mycket träning på, att stå under gång (eller vad man säger).

"Sitt framför, 1,2,3 bak", ett steg bak funkar, men två och tre steg är inte lika kul längre. Under tävling funkar det, men inte träning. När Disa satt sig efter ett steg bakåt och jag backar och försöker få med henne, ser man faktiskt hur hon suckar som en tonåring och resar sig nonchalant och ställer sig bredvid mig.
Men efter tredje försöket, med väldigt löjlig matte så var det kul igen, en gång.

 

Men jag är nöjd, det hade ju faktsikt kunna gå käpp rätt och fanders.

Idag lekte vi lite framför kameran, jag och min sambo

Regner öser ner, jag vill kunna trolla med knäna så det blir snöflingor istället.

 

Jag längtar efter snön. Inte bara att man får massa julkänslor, de flesta kommer i en sådan härlig stämning. Man blir nästan vän med alla man möter, jag ler, de ler vi tänker samma tanke "fy rackarns så mysigt det är med snö".

 

Vad gör ni på vintern med era hundar?

Jag känner mig väldigt uppgiven över Disas stress med att åka bil.

Hon har aldrig älskat att åka bil, men hon har funnit sig i det.

 

Det som händer just nu är att Disa är så fullkommligt stressad att jag inte får kontakt med henne, hon spänner sig så hon skakar, flåsar och piper ibland skriker.
Jag har ingen bur eller nät i min bil, så när det blir för mycket enligt henne hoppar hon över sätet och sätter sig i baksätet och flåsar och piper.
Hon har varit sån en gång i sambons bil, men han har nät (mjukt transportnät) så hon kommer inte genom. Fast igår gjorde hon det.

 

När hon gör det säger jag åt henne att hoppa tillbaka, men hon är ju helt okontaktbar så jag stannar bilen och ibland kan jag bara säga åt henne samtidigt som jag pekar, ibland får jag ta ut henne och sätta in henne på nytt.

 

 

En utav mina hundra tankar är att hon har ont, men hon visar ingenting hemma eller under promenader inte heller när jag klämmer och känner genom henne.

 

Det gör så ont i mig att hon ter sig på detta viset, för någonting är det, men jag förstår inte alls vad. Jag vill ju hjälpa henne.

 

 

Disa har fixat muschan

Idag har det regnat, vart uppehåll, spöregnat, duggat, upphåll i en millesekund, spöregn, ungefär så.

Då kan man se ut så här