På onsdag börjar vi vår valpkurs. Ska bli väldigt kul att få hem läxa att jobba med, så vi kan få en bra och fin kontakt.

Just nu tränar jag väldigt mycket kontakt och inkallningar inomhus, och det börjar sitta, så nu tänkte jag börja ta med det ut med lite störning och succesivt öka störningen.
När vi var utanför system där det gick hundar och barn och cyklister testade jag två gånger och det funkade mycket bra.
Utanför hemmet är ju fortfarande stort för honom, så vi går sakta fram.

Sen vi hämtade hem Boba, har vi fått en del ridgebackkompis, på instagram, facebook och privat. 
Det är jätte kul att kunna rådfråga och berätta om sin egna när man har samma ras. Då vet de flesta oftast vad man går genom och menar.

Kommentarerna som flödat mest är att träna inkallning, gå lös och miljöträna. 
Det är även något som jag och Sambo sagt hela tiden att vi ska träna på.

Nu köpte vi en valp som har kottar i öronen. Att komma till matte som leker pajas och viftar med leksaker och tjoar och tjimmar är inte roligare än den grästussen framför tassen.

Jag har helt ärligt varit så knäckt. Har kännt mig värdelös och som om jag tagit vatten över huvudet.
Har rådfrågat några och de har gett tips, så jag testade dessa. Funkade inte.

Efter ett tag insåg jag att jag har haft ett stort störningsmoment med mig hela tiden, på tok för tidigt, nämligen Disa. Att tro att han ska komma på köpet när Disa sätter sina inkallningar perfekt måste vara en myt.

Men efter att jag bara tog med Boba lyssnar han mycket bättre och tycker pajasen till matte inte är lika pinsam att springa fram till.
Dock tog det ett besök till grannkommunen till helt underbara Petra och Nixon för att inse vad jag behövde göra för att få han uppmärksamhet.

Inte nog med att jag kommer få med Boba, men några hekton kommer försvinna under dessa intervallerna.

I förrgår letade jag fram klickern och klickade in Boba.
Otroligt snabblärd, som om han föddes med klicker.

Så på eftermiddagen testade jag om det gick att klicka fram sitt. Även där tog det två röda.

Igår började jag lägga in kommandot sitt och det verkar som han förstår det. Om inte annat så visar Disa honom då hon är lite klickerkåt.

Idag tränade vi lite på kontakt, vill få in det på våra promenader, och det går lite si och så med det där.

Det var första kurstillfälle på valpkursen hos vår uppfödare idag, väldigt synd och tråkigt att vi inte kunde vara med. Vi ska gå en valpkurs här med, men det känns bättre att gå kurs med samma raser och dessutom att få se kullsyskonens framsteg och såklart träffa dessa samt vår underbara uppfödare.
Till påsk ska vi ta oss en sväng uppåt.

I mitt förra inlägg skrev jag om att hur jobbigt Disa tyckte det var med valp.
Men både igår och idag har de busat utan att Disa har sagt ifrån eller skällt. Idag har hon till och med legat ner och krokodilat med honom.
Så vi valde att testa lite olika grejer. Ja provicera fram hennes obehag.
Vi kom fram till att det inte beror på Boba, eller iallafall inte så mycket som vi först trodde, utan på de gröna, skramlande kompostgaller. Boba bryr sig inte om dessa så han klättrar mer än gärna på de och det skramlande ljudet gör Disa nervös.

Nu är det ljudisolerade, så gott det går iallafall. 

Men inom kort har Boba vuxit upp och vi kan ta bort de.

Disas första möte med Boba gick hur bra som helst.
Hon var inte helt nöjd med att han nosade på henne, eller var nära henne.

Efter det har det gått från lite nosning på honom till röja järnet.

Men de två senaste dagarna är det inte samma längre. Hon gör allt för att komma ifrån honom,
morrar så fort han kommer nära, och sedan igår vill hon inte komma till dörren när vi ska gå ut.

Det gör så ont i mig att se hur illa hon tar åt sig av situationen.

Vi försöker ge henne egentid och ge henne uppmärksamhet, men det känns inte som hon litar på att hon är själv, utan att han ska komma lurandes runt hörnet och hoppa på henne.

Jag hoppas vi kommer in i rutiner fort så hon kan koppla av.



Det ska tilläggas att de lämnas inte ensamma utan uppsikt av någon av oss och vi särar på de när vi tycker det räcker eller när vi ser att Disa inte fixar det mer.

Det var knappt några moln på himlen, solen sken och värmde gott aå länge det inte blåste. 

Disa märkte även hon av det fantastiska vädret. 

Jag vet att vi bara är i mars och det än är vinter. Men nu när man blivit bortskämd med så här fint väder förväntar man sig inte snö. 

Hoppas innerligt att det försvinner snabbt. 

Igår var vi uppåt i landet och hämtade hem valpen.

Det var sol hela dagen, och vi spenderade den dagen i en bil. Men det var det helt klart värt!

Valparna var på baksidan och härjade runt och när de såg oss kom de springades, och både jag och Sambo vill intala oss att vår kille blev gladast över att se oss och ville ha massa uppmärksamhet.

Vi gick genom kontraktet och annat bra att ta med hem material och sen fick vi ta med honom.
Det var så overkligt att äntligen få ta med honom hem. Bara vi. 
Han tyckte nog det var lika overkligt som vi, för han vill vända tillbaka några gånger. 

Väl i bilen var han ett praktexemplar. 
Vi fastnade i en bilkö som vi satt i över en timma, efter bara ca 7 minuters bilresa. Även där skötte han sig. Solen stod på så han blev rätt varm, men vi svalkade ner honom och det gillade han.
Han var riktigt trött men vägrade somna. Först efter att vi kom ut från bilkön och trafiken flöt på, stängde han sina två små söta chokladbruna ögon.

När vi äntligen kom hem, runt 20-tiden var vi alla riktigt, riktigt trötta. Men en upptäcksfärd orkade han med, innan stora stygga syster skulle komma.
Alla våra förväntningar om hur hon skulle ta det fick sig en käftsmäll. Disa var så försiktig och otroligt duktig. Inget skall, inget morrande eller flygande tassar på honom.
Han var lite reserverad i början men sen tog han mod till sig och ville nosa, men det vill inte Disa så hon flög upp i soffan.
Så där var hon och han på golvet och undersökte varje vrå.

När det var dags att sova började han ta ton.
Gnällde och ylade, när ingen av oss gav han uppmärksamhet somnade han och sov genom hela natten utan behov att kissa.

Idag har han fått utforska gräsmattan och busat med Disa i den mån det går. Nu ligger han och stensover.

Det kommer bli halvdan uppdatering, men kolla på instagram där jag heter fredaom så får ni se destomer.

I helgen åkte jag och Sambo upp till vår uppfödare för att titta, klämma, känna och välja ut en valp som ska följa med oss hem.

När vi kommer in möts vi av fyra damer som är glada över sällskap, men gå snabbt och sidan.
Tror många varit och hälsat på så de vet om att vi är inte där för deras skull.

Väl uppe vid trappan står åtta helt bedårande valpar som tjuter och vill hälsa.
Här dog jag lite.
Jag satte mig på huk för att hälsa och hela skaran dök på mig. Nosade, klättrade och bet. De bet en på fötterna, händerna, kläderna, håret och all hud de kunde komma åt, men oftast tuggade de på varandra.

En del utmärkte sig mer än andra. Jag satt med en halva inne i ena rummet och pratade med uppfödaren och vår kompis, medan Sambo hade smugit in i andra rummet.
Jag smög efter och fick se hur han och en valp gav varandra kärlek. Japp, vi har hittat den vi vill ha med hem.

Av alla åtta valpar var denna knubbisen den enda som slickade Sambo i ansiktet istället för att tugga på hans skägg.
Där valde de varandra.

Det var inte som så att jag kände mig utanför. Jag kände gemenskapen också, även om jag inte hade något skägg att bistå med.

 

Men att välja ut en av alla dessa underbara individer var inte för mig lätt. Jag vill ge alla kärlek, och får lite dåligt samvete att jag inte valde någon annan. Hade vi kunnat hade vi tagit alla.
Nu har vi valt en att ta med oss hem iallafall, och nästa vecka hämtar vi honom.

• Hon kan när som helst bara slänga sig på backen och klia sin rygg
  
  
• Fiser man i närheten av henne (oavsett om hon sover eller ej) reagerar hon blixtsnabbt, blänger surt och rusar därifrån
  
  
• Hon kan inte gnida rumpan mot marken 
  
  
• På morgonen hoppar hon upp i sängen och vill att man ska lyfta upp täcket så hon kan gå under det och lägga sig så nära en så man nästan ramlar ut. Bara hon får täcke över sig så är hon nöjd :)
  
  
• När hon ska kräkas hulkar hon inte, ibland sväljer hon en massa men oftast ser det ut som hon ler och så blir hon låg men samtidigt klängig

När jag fick reda på att Emelie vara havande, bestämde jag mig för att ordna en babyshower till henne i hemlighet.
Jag kontaktade två av hennes vänner för att ha med dom, och de var inte sena med att tacka ja.

Det var i slutet på sommaren jag fick reda hennes glada överraksning, vi bestämde att vi skulle hålla det i januari. Men att lyckas få alla inbjudna att vara lediga på samma dag är ingen lätt uppgift speciellt inte heller när huvudpersonen i sin tur planerar en överraskningfest till sin fästman. Så vi bokade om det några gånger och tillslut hittade vi ett datum, igår 12/2.

Medan en av vännerna hjälpte henne att förbereda för mannens överraskningsfest, som var dagen efter, passade vi andra på att pimpa hennes hem med rosa.

 

Vi bjöd på lite lekar.

Ett quiz om födseln, hur stor hennes mage var genom att klippa till ett snöre och så gissade vi på när bebis tittar ut och hur lång och tung hon är.

 

 

 

Vi fick reda på att hon var lite besviken på sina vänner för att vi inte fixat något till henne, så det gjorde iallafall mig mer nervös för när hon skulle komma hem. Jag visste hur glad hon skulle bli.
Mycket riktigt. Hennes blick sa allt.

Eller ett halvt träd

 

Härromdagen tog Jenny och Charlie med oss till deras skog och bjöd på picknick.
Det var en väldigt rolig utflykt.

 

 

Vaknade av att solen värmde mina fötter. Nog för att det är skönt, men så skönt att man blir jätte varm är det inte. 

 

Fisen och jag tog oss en härlig promenad i skogen. Det var lagom kallt och lagom varmt. 

Vi gick förbi en bäck och solen fick vattnet att glittra jätte fint, och ställde man sig några steg längre ner och lite till vänster så bländande vattnet en. Så där stod vi inte. 

Det var helt tyst i skogen och man kunde höra vattnet lite. 

Då kände Disa vårkänslor. Hon gick helt bananas i skogen. 

Rullade sig, gned sig mot mossan, letade pinnar. 

Hittade en pinne blev tokglad, hittade en till och blev så överlycklig att hon tog den, men så hittade hon en till och var nu så i extas att hon inte visste vad hon skulle ta sig till. 

Så hon började kuta runt mig och ibland hoppade hon upp på mig. 

Jag tog upp kameran för att fota och då blev jag världens tråkigaste och Disa blev en otålig tonåring som tycker allt som föräldrarna gör är så pinsamt och töntigt så vi gick därifrån. 

 

Men än är det inte vår, det kommer komma mer snö. I mitten på april hoppas jag kunna ta fram vårjackan och vara ute hur länge som helst. 

Även då det har blivit lite kyligare så håller värmen i sig och det tackar jag för.

 

Disa älskar att bada på sommaren.

Efter att vi testade på kickbike, som var hur kul som helst och Disa var en riktig natubegåvning (kanske jag med), märkte jag att vi behöver träna på kommandon mer.

Om vi möter någon är det väldigt bra om hon kan förstå att hon behöver in till kanten eller sakta ner osv.

 

Så på våra promenader försöker jag vid varje vägkorsning be henne gå till kanten på höger eller vänster. 

Men jag är väldigt osäker på att hon kan eller kommer förstå skillnaden på höger och vänster dock.

Sakta ner och stanna är hon otroligt duktig på när vi cyklar, men på kickbiken fick hon knäck i öronen för hon tyckte det var så roligt.

 

Nu när vi övar på detta har jag kommit tänka på en sak. Hur ofta pratar man med hundarna under promenaden?
När jag möter folk på promenader så hör jag bara hur det säger NEJ till hunden, enstaka gånger kommer BRA som efterföljd eller endast BRA.
Annars är munnen som ett streck på föraren, eller så pratar den i mobilen.

Jag brukar prata med henne då jag ofta ger henne kommandon och vid möte, sen kan jag prata lite allmänt om vädret eller vad vi ska handla. Dock har jag märkt att det ger ingen respons, för jag får inget tecken på om det är en bra eller dålig idé att ta en pizza istället för husmanskost.

 

Är ni sådana som pratar med er hundar under promenaden?

Igår var Disa och jag i Värnamo och badade.

 

Man fick gå en bra bit för att komma till hundstranden, och man hade bra syn ifall det var några på stranden eller om det kom någon.

Jag och Jenny var i vattnet med hundarna när en lös husky kom springandes ner till vattnet där vi var.

Det tog ett väldigt bra tag innan man såg någon ägare. När ägaren sedan kom bad han inte om ursäkt eller kopplade hunden.

Väldigt respektlös. Han vet inte hur våra hundar är eller om de bär på någon sjukdom, likadan vet vi inget om hans hund.

Nu gick det väldigt bra, då alla tre var snälla.

Han hade även en fralla som Disa inte vågade gå nära.

 

Efter de gått kom en vlcak som var mer i luften är på marken. Jäklar i min låda vad hon kunde hoppa. Hann inte få hennes knashopp på bild då det gick så satans snabbt.

 

Idag åkte jag och Disa till våra kompisar Jenny och Charlie.

Vi kände att vi smälte i värmen så vi bestämde oss för att bada.

 

Det var en lång väg till hundbadet, och där var vi helt själva, en stund.

Super skönt i vattnet och hundarna simmade och busade som tokar. Disa ligger helt utslagen som en fläck på golvet.

Jag har märkt att jag gärna kommenderar Disa på femton olika sätt för ett enda kommando.

Försöker verkligen tänka mig för, men ibland när tålamodet brister eller hon beter sig som en kossa på grönbete ropar jag gärna ut nya ord och hoppas något ska fastna i hennes hjärnbalk så lampan tänds.

 

Härrom dagen kom jag på att jag har fyra olika ord för frikommando, vilket bllir jobbigt när man råkar säga något av det i en vanlig mening med någon och så ser man Disa skena iväg.

Måste bli bättre på det och till min nästa hund kommer jag vara hårdare på mina ordval.

 

Är ni som jag, en ordbajsare eller gör ni kloka ordval?

För nu några veckor sedan åkte jag och Disa till Värnamo för att hälsa på en tjej och hennes hund som jag har följt i några år.

Hundarna kom väldigt bra överrens.