I helgen åkte jag och Sambo upp till vår uppfödare för att titta, klämma, känna och välja ut en valp som ska följa med oss hem.

När vi kommer in möts vi av fyra damer som är glada över sällskap, men gå snabbt och sidan.
Tror många varit och hälsat på så de vet om att vi är inte där för deras skull.

Väl uppe vid trappan står åtta helt bedårande valpar som tjuter och vill hälsa.
Här dog jag lite.
Jag satte mig på huk för att hälsa och hela skaran dök på mig. Nosade, klättrade och bet. De bet en på fötterna, händerna, kläderna, håret och all hud de kunde komma åt, men oftast tuggade de på varandra.

En del utmärkte sig mer än andra. Jag satt med en halva inne i ena rummet och pratade med uppfödaren och vår kompis, medan Sambo hade smugit in i andra rummet.
Jag smög efter och fick se hur han och en valp gav varandra kärlek. Japp, vi har hittat den vi vill ha med hem.

Av alla åtta valpar var denna knubbisen den enda som slickade Sambo i ansiktet istället för att tugga på hans skägg.
Där valde de varandra.

Det var inte som så att jag kände mig utanför. Jag kände gemenskapen också, även om jag inte hade något skägg att bistå med.

 

Men att välja ut en av alla dessa underbara individer var inte för mig lätt. Jag vill ge alla kärlek, och får lite dåligt samvete att jag inte valde någon annan. Hade vi kunnat hade vi tagit alla.
Nu har vi valt en att ta med oss hem iallafall, och nästa vecka hämtar vi honom.