Detta året kommer bli ett tävlingsår och ett kliva ut komfortzonen.

För en liten stund sedan anmälde jag bägga hundarna till vår första lydnadstävling och jag flyttade upp Disa till fortsättningsklassen i rallylydnad.

Jag svettas bara av att skriva det.

Disa har varit klar för uppflyttning i ca 4 år, men jag är för feg att ta nästa steg.

 

Nu skrev Sandra hon tycker vi ska anmäla oss till bruks i april. Haha, ja varför inte ;)

Disa är en Dobermann, 8 år. 

Hon är min första kärlek, jag skulle göra vad som helst för henne. 

Vi (jag och mitt ex) hämtade henne sommaren 08, och det var nytt och pirrigt. Jag hade höga drömmar tillsammans med henne, men efter att ex husse fick ha henne första veckan då han hade semester och jag hade bara en vecka kvar på jobbet, rasade mina drömmar när hon under dessa dagar tytt sig endast till honom. Jag var förkrossad. Men så en dag släppte hon mig inte ur sikte, jag fick inte ens stänga om mig för toalettbesök. Jag var överlycklig, och började genast gå kurser och försökte läsa mig till mycket.

Disa är en reaktiv hund och vi har hållt på och traglat detta i många år. När vi tränar så släpper hon allt och är totala motsatsen. Hon är jätte rolig att träna med, och lättlärd, men det oftast på hennes vilkor. Vill hon inte så vill hon inte.

Idag tyr hon sig till sin husse (nya) och skulle göra vad som helst för att få ensamtid med honom. Men jag vet att hon älskar mig med, även om hon inte vill visa det offentligt. 

 

 

 

 

Boba är en Rhodesian Ridgeback, 2 år.
Jag vill komma ut och tävla, och valde att skaffa en till hund. Efter några år och raser senare hittade jag min uppfödrare och vi hittade Boba, eller om det var som Boba hittade oss.
Boba är motsatsen till Disa, han är långsam, lugn och äter allt som kommer i hans väg.
När vi hämtade hem honom ville vi faktiskt efter en vecka lämna tillbaka honom. Han var odräglig och jag kände att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi fick många råd och väldigt bra stöttning från vår uppfödare och vänner, vilket jag idag är mycket glad och tacksam över.
Boba är jätte lättlärd och väldigt rolig och träna med, dock tycker jag att det går i slowmotion när jag är van vid speedy gonzales.
Det jag vill använda honom mest till är , viltspår, lydnad, räddningsarbete, rallylydnad, nosework, sök och lite bruks. 
I mars kommer vi göra våran lydnads debut och även doftprovet i nosework vilket gör att vi även kommer tävla i det nu när det är officiellt. 

Tre grejer som är typiska med våra hundar

Disa:

- Trycker om sitt huvud under armen och "buffar" upp den för att bli klappad
- Om man nyp-kliar henne på rumpan blir hon helt extas och drar in rumpan och flyger fram
- Apporterar mer än gärna, vad som helst

Boba:
- Trycker om nosen i skrevet eller rumpan när han hälsar på nytt folk (mycket pinsamt)
- "Kärleks" naggar armarna när han är glad, tex när vi kommer hem 
- Gäspar högt och ljudligt när han tycker vi ska vakna och ge honom mat

Favorit promenadstråk/ställen

Skogen. Vi gillar att hitta nya stigar/smultronställen

Brukshundklubb

Smålandsstenar

Veterinär

Veterinär Hovelius AB i Falkenberg

 

Hundfik

Jag har aldrig besökt ett hundfik, men det hade vart kul att göra det.

Resmål inom Sverige tillsammans med våra hundar

Lomma och Kullaberg (Nimis), Skåne

I söndags var jag i väg med bägge hundarna och tävlade rally x2, alltså två starter per hund.

Detta var Disas första start på fyra år, nästan på dagen till och med. Min kropp var full av förväntan, hög puls och fjärilar.

På vår första bana var jag och Boba först ut. Jag tyckte det kändes jätte bra. Kändes knappt som han nosade, utan att han var jätte följsam. Det var en härlig känsla och våra kompisar tyckte det såg bra ut också, så jag var hel nöjd med den rundan. Tyvärr blev vi inte godkända och nosen var i backen nästan hela banan. Haha, snacka om felbedömning.

Sen var det Disas tur. Hon skötte sig väldigt bra innan vi skulle in på banan. Det var en liten ulltuss hon tyckte var ful och kände sig tvungen att berätta detta för den.
När vi hade gått förbi inroparen och blev inbjudna på planen av domaren tyckte Disa att hon kände de som stod bakom oss, som hon även sett hela tiden. Hon drog och gnydde och skulle fram och hälsa. Jag samlade upp henne snabbt och slarvigt och gick innanför bandet till start skylten. Där såg hon sina bästa kompisar domaren och skrivaren som hon definitivt skulle fram till, här drog hon nästan omkull mig, mycket pinsamt. 
Efter tredje skylten skötte hon sig perfekt, tyvärr blev vi inte godkända på den rundan.

Den andra banan var väldigt tight och var de med stora hundars största fasa för dagen att gå.

Boba var först ut, och hans nos var i backen hela banan utan en skylt, haha. 
Vid 1,2,3 backa skylten satte han sig 90 grader mitt framför mig, haha så hopplös.
Det är väldigt frustrerande och energikrävande att tävla med honom.

Disas runda var fenomenalt bra, allt flöt på bra och vi fick 95 poäng, delad 4:e plats. Det är vårt högsta poäng och jag är galet nöjd.

När jag kom fram till att jag ville ha en till hund var det väldigt viktigt för mig att denna skulle komma från en kennel.

Jag var under en tid intresserad av Kelpie, Border Collie och Berger des pyrénées à face rase. Kelpie och Beger föll ändå bort rätt snabbt för de är så små raser även om det finns mycket kraft i dom.

Jag är fortfarande intresserad av BC men är livrädd att jag ska få en stressad hund, som en bekant till mig hade. Man blev stressad av att vara i samma rum som den.

För mig är RR ganska ovanligt och jag kunde inte mycket om rasen, men många dobermann ägare har eller har haft en så jag blev intresserad.
Kontaktade en kompis som är ägare till två och hon gick mig info till uppfödaren och vi bestämde oss för att träffas. Jag föll direkt.

Vilken härlig ras, i flock som ensam.
Uppfödaren var uppriktigt och varm, en härlig kombination och jag kände att det ändå var rätt.

Hon skulle inte ha kull försen något år senare, men vi höll ändå en liten kontakt och hon meddelade mig när det var dags.

Kommer välja henne varje gång, och kommer rekommendera henne till många.

Ett av många är när Boba valde husse. När vi var hos uppfödaren och husse smet in i andra rummet och gosade med vår blivande stjärna. Mitt hjärta smälte lite.

 

Mitt hjärta blir helt varmt av glädje och kärlek när Disa får en ny leksak eller hon hittar en pinne (enligt henne, är egentligen träd hon vill ha).

Bland det viktigaste är att föräldrarna är friska och har bra gener i lederna bakåt.

 

Att få komma till uppfödaren när det inte finns någon kull så jag kan få se deras valpnäste och vart de kommer tillbringa de första åtta veckorna och se hur deras flock är. På det sättet får jag både en uppfattning om deras boende och flock samt hurdan uppfödaren är.

Det är inte bara jag och den kommande valpen som ska klicka, utan även uppfödaren. Jag vill kunna ringa om vad som helst.

Vill även inte att det ska ställas krav på varken mig eller hund att vi måste tävla i något vi inte gillar.
Vidare att vi tillsammans kommer fram till en ras, en kombination och att vi tillslut  hittar en individ som kommer att passa mig för de ambitioner jag strävar efter.

Med Disa hade jag inte några drömmar försen Emelie faktiskt introducerade mig för rallylydnad och agility.

Då var jag intressed av det som gick undan och där det hände saker. 

Rallylydnad kanske inte är en snabb sport, men där har vi uppgifter att göra från början till slut.
För mig var det roligt då jag tyckte lydnaden var så hård och dyster, medan man på rallyn fick prata och locka på sin hund. Jag valde framförallt rallyn då jag kunde ha Disa i koppel. När vi blev uppflyttade la jag ner det. Då blev jag för nervös.

Agilityn var likadan där, startade två hoppklasser och blev diskad både gångerna så jag la ner det med. 

Men mest för att jag är så satans nervös, har inga tävlningsnerver överhuvudtaget.
Jag och Disa tränar mer för att det är kul och för att bygga hennes självförtroende och våran relation.

 

Nu vill jag sikta på lydnad, bruks, viltspår, nosework och räddningsarbete.
Som jag skrivit tidigare har jag många drömmar och ganska höga sådana.

Jag tycker inte längre lydnad är så hårt, det är faktiskt ganska kul. 
Disa är ett ess på lydnad, och Boba börjar komma dit med. Han är så otroligt lättlärd!

Den här frågan är väldigt svår. Svaret kan göra många upprörda.

Det är självklart upp till var och en vad de vill köpa.

Jag tycker inte man ska bidra till sådan avel. Inte heller till de som skapar nya "raser" tex labradoodle. Tycker det är helt fel. Kan även bli svårt att hitta sjukdomar mm bakåt i leden.
Sen tycker jag man blir lite begränsad om man vill ut och tävla. 

 

När jag skaffade Nea och Disa, hade jag faktiskt inte så mycket koll eller intresse av att hitta en kennel. Inte för att pengarna styrde, utan mer att det spelade mig ingen roll. Men så kom det en dag när jag ville tävla och upptäckte att det skulle inte spela någon roll hur bra vi blev, vi kunde inte få titlarna vi önskade.
Så när jag ville ha min nästa hund, var jag noga med att välja och hälsa på föräldrarna till kommande valp.
För mig har det blivit viktigt och något jag prioriterar idag.

När jag var yngre hade vi en blå kanariefågel som hette Chabo [Tjabo].
Jag minns ingenting om honom, förutom att han rymde hos min mormor.
Idag är jag väldigt rädd för fåglar, tycker de är obehagliga och oberäkneliga.

 

Hade en stor kanin som hette Sassa som var vit med bruna fläckar och var väldigt, väldigt rymningsbenägen.

Har även haft en del hästar, även om de kanske inte räknas till husdjur.

Vår första hund vi skaffade när jag var 5 år var en westie vid namn Rambo.
Vi fick dessvärre omplacera honom då min syster tyvärr blev pälsdjursallergiker.
Jag minns inte alls mycket om honom förutom att jag kunde gå promenader själv med honom och att han sprätta som bara den när han hade kissat.

Dobermann, eller kärt barn har många namn tex; mördarhund och kamphund, men jag föredrar dobermann.
Det är en ras som är rätt svår att beskriva - Den är så mycket av allt!

Rhodesian Ridgeback,  har en god natur och bra flock mentalitet, är en känslig själ, både i själen och i hjärtat.
Dom lär sig anpassa sig snabbt & lätt, efter vilka förutsättningar de får. Är de lösa i skog och mark, då vet de att springa runt som galningar och leka. En nöjd ridgeback kan slumra bort många långa stunder av dagen. 

Att se ridgeback leka är helt underbart, de har en speciell stil. Dom leker på samma sätt, som känns igen från jakt. Dom hoppar, smyger, jagar och dunsar runt mot varandra. Gäller att stå med tungan rätt i munnen ibland, så man inte druttar i backen.
De älskar komfort, ligger mer än gärna nerbäddade i sängen med huvudet på en mjuk skön kudde.

Med Boba känner vi oss trygga, inte ett enda lejon har dykt upp sedan han kom hit.

När jag fick reda på att Emelie vara havande, bestämde jag mig för att ordna en babyshower till henne i hemlighet.
Jag kontaktade två av hennes vänner för att ha med dom, och de var inte sena med att tacka ja.

Det var i slutet på sommaren jag fick reda hennes glada överraksning, vi bestämde att vi skulle hålla det i januari. Men att lyckas få alla inbjudna att vara lediga på samma dag är ingen lätt uppgift speciellt inte heller när huvudpersonen i sin tur planerar en överraskningfest till sin fästman. Så vi bokade om det några gånger och tillslut hittade vi ett datum, igår 12/2.

Medan en av vännerna hjälpte henne att förbereda för mannens överraskningsfest, som var dagen efter, passade vi andra på att pimpa hennes hem med rosa.

 

Vi bjöd på lite lekar.

Ett quiz om födseln, hur stor hennes mage var genom att klippa till ett snöre och så gissade vi på när bebis tittar ut och hur lång och tung hon är.

 

 

 

Vi fick reda på att hon var lite besviken på sina vänner för att vi inte fixat något till henne, så det gjorde iallafall mig mer nervös för när hon skulle komma hem. Jag visste hur glad hon skulle bli.
Mycket riktigt. Hennes blick sa allt.

Såg det HÄR och tyckte det var hysteriskt kul.

 

Många säger många hundar gärna hittar på egna hyss om de inte får tillräckligt med stimulans. Det är något jag försökt passa mig för, se till så vi inte hamnar där.
Dock är det inte alla dagar jag räcker till, så då går Disa gärna iväg och hittar på egna upptåg och hyss.

 

Någon gång önskar jag att du kunde leta efter mig!

 

Disa har fixat muschan

Idag firar jag och fästmannen 6 år tillsammans.

Grattis till oss

De senaste dagarna har jag suttit och dregglat över Jason Lee och hans fantastiska bilder.

Alla idéer, sätt att redigera och detaljer. 

Hit vill jag komma nivå mässigt innan jag dör.