Med Disa hade jag inte några drömmar försen Emelie faktiskt introducerade mig för rallylydnad och agility.

Då var jag intressed av det som gick undan och där det hände saker. 

Rallylydnad kanske inte är en snabb sport, men där har vi uppgifter att göra från början till slut.
För mig var det roligt då jag tyckte lydnaden var så hård och dyster, medan man på rallyn fick prata och locka på sin hund. Jag valde framförallt rallyn då jag kunde ha Disa i koppel. När vi blev uppflyttade la jag ner det. Då blev jag för nervös.

Agilityn var likadan där, startade två hoppklasser och blev diskad både gångerna så jag la ner det med. 

Men mest för att jag är så satans nervös, har inga tävlningsnerver överhuvudtaget.
Jag och Disa tränar mer för att det är kul och för att bygga hennes självförtroende och våran relation.

 

Nu vill jag sikta på lydnad, bruks, viltspår, nosework och räddningsarbete.
Som jag skrivit tidigare har jag många drömmar och ganska höga sådana.

Jag tycker inte längre lydnad är så hårt, det är faktiskt ganska kul. 
Disa är ett ess på lydnad, och Boba börjar komma dit med. Han är så otroligt lättlärd!