När dagen kommer, hur överlever man då?

När jag skaffar en valp är inte första tanken att om tio år kommer jag få ta de tuffaste beslutet jag kan ta.
Det är heller inget jag går/gick och tänkte på varje dag heller, ändå vet jag att en dag kommer det komma.

Frågorna hopar sig. Är det en frisk hund jag tar bort? Hade jag kunnat göra mer? Är jag egoistisk? Led hon längre än jag förstod?
Hur förbereder man sig? Att ha den värsta dagen planerad?
 
 
Innan vi kommer till själva poängen, ska jag kort berätta om Disa och vår relation.
Efter hennes kastration blev hon reaktiv och det tog oss många instruktörer (som själva inte förstod eller om de förstod och inte förklarade för mig) och lång tid innan jag förstod vårt dilemma.
Det hjälpte inte heller med de jag hade runt mig, de fick mig att tro att Disa var helt värdelös. Vår relation var sönder och det uppstod tjaffs hela tiden.
Jag började till slut acceptera läget och började hjälpa henne istället för stjälpa.
Fick hjälp av en duktig instruktör som fick mig att inse hur bra och duktig hon är. Vi började växa tillsammans och relationen blev bättre.
När jag flyttade in där vi bor nu, tog det inte lång tid innan Disa blev husses hund. Disa avgudar honom, och med honom är hon lycklig.
Ibland kan det dock bli för mycket. Det räcker med att han går ut för att greja i trädgården så börjar hon stressa och pipa och vandrar runt i hela huset.

Det är här det blir så mycket svårare än vad det kanske annars kunde vara.
Disa blir stressad av att åka bil. Hon blir stressad av veterinärer.
Jag vill inte att hon ska somna in när hon är stressad och i en obekväm miljö.
Hur kan jag ta ifrån henne, hennes husse?
 

Spännande nytt år

Detta året kommer bli ett tävlingsår och ett kliva ut komfortzonen.
 
För en liten stund sedan anmälde jag bägga hundarna till vår första lydnadstävling och jag flyttade upp Disa till fortsättningsklassen i rallylydnad.
Jag svettas bara av att skriva det.

Disa har varit klar för uppflyttning i ca 4 år, men jag är för feg att ta nästa steg.
 
Nu skrev Sandra hon tycker vi ska anmäla oss till bruks i april. Haha, ja varför inte ;)
 

Att välja ett namn till en valp.

Vet ni hur många namn det finns?
Inte jag heller, men många, och det bara med svenska namn.
 
När jag skaffade Disa kallade jag henne allt annat än Disa. Pluttas, skruttan, valpis, bebis, sötkorv, tjockis, Filifjompa, fjant, ja listan är oändlig.
Men att hitta ett namn som passar individen och som man känner att det här namnet kan jag använda, är fasen svårare än ett matteprov.
 
Igår när vi låg och diskuterade lite namn, eller jag sa massa namn som sambon dissade. Då dyker det upp ett namn i hans skalle som han spottar ut. Jag tittar på honom med stora tefats ögon och frågar och kontrollfrågar ca 10 gånger om han är seriös och menar allvar. Ja då, det var ett seriöst namnförslag.
Det som är det mest intressant med denna ointerssant notis är att jag har gått runt och tänkt på detta namn i några veckor, men inte lagt det till ett förslag. 
Äkta kärlek, eller något.
 
Nu är det bara så att när man smakat på namnet lite så smakar det inte lika gott längre.


Kan tänka mig att ni har massa bra tips, så bombadera mig gärna med era namnförslag.
 
Det ska passa en Ridgeback hane. Gärna något på R eller G. 

bild: kadamo.se
 

När jag körde ihjäl Sofia Bengtsson.

Så här gick det till när jag körde ihjäl Sofia Bengtsson 27 år. 
 
Det var en tidig tisdagsmorgon, klockan är tjugo över sex, det är mörkt och disigt ute. Varje gång jag får möte måste jag slå på mina vindrutetorkare för att kunna se bättre, för det duggar såpass lite att de inte behöver vara igång hela tiden. 
Samtidigt som jag kör hemifrån gör sig Sofia ordning för jobbet. Hon jobbar på kontor och för tre månader sedan fick hon en ny tjänst på kontoret som inköpsansvarig. 
Hennes son, Victor 5 år, håller på att vakna. Sofia tänder fönsterlampan och drar upp rullgardinen och pratar med honom för att han inte ska somna om. Hon lägger fram hans kläder på sängen, sätter sig sedan jämte honom och puttar lite på honom för att han ska vakna, sedan går hon in i badrummet och borstar tänderna och lägger matlådan tillsammans med viktiga papper som Victors pappa ska skriva på. 
Victors pappa lämnade Victor och Sofia när han fick veta att Sofia väntade deras andra barn. Sofia är nu i femte månaden. När hon var i sjätte veckan fick hon reda på att hon var gravid. Jätteglad och lycklig berättade hon det för Victors pappa som inte alls var lika glad och lycklig som Sofia. Efter en vecka tog han alla sina saker och försvann ut ur hennes, Victors och nu deras andra barns liv. 
När Sofia lägger på mascara ropar hon på Victor att han måste gå upp, men Victor vill fortsätta sova. 
Det slutar med att Sofia måste klä på en helt lealös son som gråter och hulkar och vrålar att han inte vill. 
Sofia som känner sig stressad börjar nu tjata mer på Victor, och högt. 
Eftersom Sofia jobbar på en annan ort och åker buss dit, bussen avgår 1 km från hennes hus 06:24. Innan hon ska till bussen ska hon lämna Victor hos sin mamma som bor i huset bredvid och som kommer lämna honom på förskolan, idag kommer hon även få hämta honom då Sofia måste träffa hans pappa som behöver skriva på de viktiga papperna. 
 
Sofia har nu lämnat en arg Victor hos sin mamma och Sofia skyndar sig nu ner till busshållplatsen. 
 
Här kommer min och Sofias väg att mötas. 
 
Jag är ca 900 meter från Sofias busshållplats , Sofia är ca 500 meter från busshållplatsen. 
Det kommer en lastbil med släp som ligger väldigt nära min sida, jag får köra mer åt min högra sida. 
Från ingenstans dyker Sofia upp, jag ser henne inte förens jag har henne 2 meter framför mig. Jag tvärtnitar och väjer för henne till vänster, medan jag väjer träffar motorhuven henne på baksidan av benen. Hon ramlar omkull.  Bilen kör in i sidan på lastbilen studsar tillbaka med en ordentlig kraft så jag snurrar med bilen ner i diket där bilen landar på taket. 
Jag hör hur något knastrar och jag ser jätte suddigt för allt blod som rinner från sidan på mitt huvud. 
Lastbilen har stannat, det är en dansk förare som pratar med mig. Jag hör knappt vad han säger men jag hör att ljud kommer från hans håll. 
Jag måste ha svimmat av för det nästa jag minns är att mörkret lyses upp av blåljus från ambulans och brandkår. Det sitter en kvinna jämte mig som försöker sätta på mig en nackkrage. När hon fått på mig den och fått ut mig förstår jag vad som har knastrat så, det är mina tänder som har gått sönder i krocken. 
Efter ett tag börjar jag bli allt mer medveten om vad som händer runt omkring mig. 
Jag ser hur brandmännen försöker lyfta min bil med en rejäl domkraft. 
När en av brandmännen springer för att hämta något ur sin bil ser jag två ben sticka ut från bilen. 
Jag märker inte att jag börjar skrika och gråta hysteriskt, men kvinnan som satte på mig nackkragen sitter på huk framför mig och pratar lugnt och mjukt med mig. 
De för sedan in mig i ambulansen och åker därifrån med sirenen på. 
Det är svart tills jag vaknar upp i ett vitt rum med en droppåse kopplad till min arm, metall runt min säng och jämte sitter min mamma och bakom henne står pappa med sina händer kramandes på hennes axlar. 
Mamma gråter, och när hon ser att jag tittar på henne kramar hon mig. Pappa kramar min hand och ler. Jag ser att han försöker hålla borta gråten.
28 stygn totalt. 5 i tinning/panna, 2 på läppen, 14 på högerben och 7 på höger armen.  
 
Medan en sjuksköterska kollar mitt dropp och mina bandage, kommer två poliser in. De berättar vad som hänt och vill ha en redogörelse från vad jag minns. 
Då kommer jag ihåg henne. Kvinnan som gick på vägen. Var det hon som låg under min bil? Klarade hon sig?
 
Sofia klarade sig inte. När jag kört in i henne första gången hade hon ramlat och tappat medvetande, men då min bil rullade ner i diket hade hon kommit under och dött direkt. 
 
Om hon hade haft reflexer på sig hade jag sett henne mycket tidigare och hon hade nu varit i livet. 
Nu är hennes son utan moder, med en far som knappt vill träffa honom. Hennes mamma och pappa är nu utan dotter. Hennes vänner har nu förlorat en glad, positiv och helt underbar vän. 
 
 
Detta är en påhittad historia, som skulle kunna vara sann. 
Tänk på vad ni utan reflexer kan åstadkomma. 
Reflexer kommer i många olika former och är väldigt billiga. Det finns västar, band, hänge, nyckelring, till och med spray. Med spray kan du måla ett mönster på dig själv, en blomma, ett hjärta eller ett skelett.  
 
Reflexer är en otroligt billig livförsäkring. 
Vad är ditt liv värt?
 
Google
 

14/5 -2014[Sitt, sätt dej, sitt ner, men siiiiiitt då]

Jag har märkt att jag gärna kommenderar Disa på femton olika sätt för ett enda kommando.
Försöker verkligen tänka mig för, men ibland när tålamodet brister eller hon beter sig som en kossa på grönbete ropar jag gärna ut nya ord och hoppas något ska fastna i hennes hjärnbalk så lampan tänds.
 
Härrom dagen kom jag på att jag har fyra olika ord för frikommando, vilket bllir jobbigt när man råkar säga något av det i en vanlig mening med någon och så ser man Disa skena iväg.
Måste bli bättre på det och till min nästa hund kommer jag vara hårdare på mina ordval.
 
Är ni som jag, en ordbajsare eller gör ni kloka ordval?
 

18/3 -2014[Skavsår]

 
Jag håller på att lägga om Disas bandage varannan dag. Börjar bli ett esse på det.
MEN.
Jag har upptäckt att hon får skavsår, och försökt linda mer bomull, mindre bomull, med kompress. Men det hjälper inte.
Dessutom sitter det så dumt, för jag måste ha lindat där.
 
Ni som kan bättre än mig. Vad ska jag göra? Tips mottages.

13/2 -2014[Cykeläventyr]

Jag har tänkt mig börja cykla med Disa några dagar i veckan. Men har ett litet problem jag vill ha hjälp med.
 
När vi cyklar har jag nosgrimma på henne, dels för att hon bli så stark och för att jag ska kunna cykla om mötande och ibland funkar det även på hundmöten.
Dock är det en ond cirkel med nosgrimman. Hon blir stressad och än starkare. Känns inte så sjysst att jag får "dra" mig till henne vart femte meter eller att hon ska springa med huvudet snett för att kopplet tar slut men inte hennes vilja. 
Jag kommenderar henne otroligt ofta att hon ska cykla vid min sida, men ett, tu, tre är hon iväg.
 
Är hon lös går det bättre, men då kan jag inte möta någon, och den säkerheten finns inte om jag inte väljer att cykla inomhus.
 
Har jag sele på henne, kan jag inte få stopp på henne för hon kutar.
 
Finns det några bra tips där ute så är jag villig att ta till mig dessa och utöva dem.
 

17/12 -2013[Dobermann]

 
Dobermann kan nog utses till världens mest lyckade blandras. Den skapades i Tyskland på 1800-talet för att skapa en respektingivande livvakt till en skatteuppbördsman i Apolda, Friedrich Louis Dobermann. Den användes flitigt som polishund och vid jakt användes den till rovdjursbekämpning.

Idag är rasen fredligare än vad dess tidigaste föregångare var. Den är rentav snäll. Men respektingivande är den fortfarande, det händer rätt ofta att människor backar ett steg när de ser eller hör vad det är för ras. 
Det är idag en brukshund och passar till allt slags bruksarbete.
 
 
Många säger mördarhund när de hör rasen, eller kamphund. Men rasen är långt ifrån det. Numera är den klassad som familjehund. Tänk på att vilken ras som helst kan bli "farlig" i fel händer!
 
 
 
Med en dobermann i huset har man inte tråkigt. Den kräver en hel del träning för att må bra, både fysiskt och mentalt. Den ska helst vara trött på kvällen och absolut om den ska lämnas ensam hemma. Annars kan både det ena och det andra hända. Gosedjursmassakern i London för några år sedan var det en Dobermanntik som stod för.
 
 
Man ska välja uppfödare med omsorg. Dobermannen plågas av ärftliga sjukdomar som inte alla uppfödare är så noga med att undvika i aveln. Man kan rejält reducera risken för att få en sjuk hud genom att välja rätt uppfödare.
 
De dobermann jag träffat är väldigt lika varandra till sättet, även då man uppfostrar dem helt olika.
 
 Vet inte om man kan påstå att en hund har humor, men Disa kan få sin flock att skratta hysteriskt. Hennes damp anfall får en regning dag att blekna.
Även om man kan gråta blod och nästan ge upp är hon värd varenda tår.
 
Tanken med Disa var att tävla agility och sök/spår något med nosarbete, men hon klarar inte av tävlingar då hon springer av planen. 
 
Skulle kunna skriva i oändligthet om rasen och Disa. 
Min erfarenhet av dobermann har aldrig varit negativ. Den är en positiv och arbetsvillig hund!

17/12 -2013[Bruksanvisning, tack]

Jag tycker inte de borde avskaffas, men jag tycker man borde få gå kurs, eller iallafall få en bruksanvisning med på köpet.
Det är flexikopplet jag pratar om.
 
Flexikoppel är jätte bra att ha om man vill ha hunden springades lite vind för våg om man inte vågar/kan släppa den lös.
Visst finns det linor också, men de har inget handtag. Lite så tänker jag.
 
Men så finns det de däringa som inte har en aning om vad kopplet är till för eller vad de har i andra ändan.
 
 
För många gånger har vi haft hundar på tok för nära oss och ägaren på tok för långt ifrån.
Vad gör majoriteten då?
Jo, ingenting, nada, nichts, njet NOT A FREAKIN THING!
 
Härrom dagen, såg jag en kvinna låta hunden springa ut på en traffikerad väg (60 väg), när det kom en bil längre bort och hon kallar inte in den, fångar inte in den i kopplet, nej hon lullar bara vidare.
 
Det här är så skrämmande, för vem är det som åker på skiten om min hund skulle bita den lilla provocerande tussen som är all over hennes ansikte, jo det är ju jag.
 
Kan de inte lära sig hur det funkar innan de beger sig ut på större vägar där de kan träffa någon.
 

29/11 -2013[Burhund]

Jag har fullt upp med plugg och födelsedagsplanering för en kompis så därför ekar det här inne
 

Som många har läst, har jag haft problem med Disa i bilen då hon blivit så otroligt stressad.
Hämtade hem våra gamla bur som inte är säkerhetstestad, men den får duga tills jag hittar en som passar min bil (som tydligen är supersvårt, får nog byta bil).
Men jag har en fråga till er kära hundmänniskor.
 
Vad har ni för saker till er hund i bilen?

Själva har vi
- Sele
- Spårlina
- Flexikoppel
- Extra koppel och halsband
- Täcke
- Ihopfällbar skål
- Klöjveväska med vatten (som jag fyller på med nytt 2 gånger i veckan)
- Handduk
- Filt
- Firstaid kit till hund och människa
- Metallskruv
- Lapp med telefonummer till bekanta om något skulle hända
- Boll

27/11 -2013[ROK koppel]

Det är många som frågar mig och andra om ROK stretchkoppel.
Disa har ett. Jag införskaffade i början av året, och använder det mer eller mindre varje promenad.
 
Kopplets längd är 140 cm. Handtaget har ett robust men bekvämt handtag. Längst ner vid spännet sitter ett extra handtag, lika robust det. Det extra handtaget är perfekt om man vill ha kopplet kortare eller vill ha hunden nära sig när man går till exmpel i stan, eller man får möte eller går på en större väg.
Själva kopplet är gjort av 100 % naturgummi, och är förjordans slitstarkt.
Ni kan läsa mer HÄR.
 
 
Nu har jag och Disa den största, så kan bara utgå från den, men tror säkert att alla storlekar är likdana.
 
Första gången jag använde det tyckte jag det var riktigt obehagligt när Disa drog, för det tog ju inte stopp. Men jag ville inte ge upp tanken på att det var bra investerat. Tur var väl det.
Disa drar inte alls lika mycket längre. När hon gör utfall eller får fnatt så kopplet expanderar så "flyger" hon inte tillbaka. Det tar stopp, såklart, men på ett mjukt sätt som gör att hon stannar till eller kommer tillbaka, men flyger som en rekyl på en bundjylina gör hon verkligen inte.
Det extra handtaget är guld värt. Håller i det på stadspromenader, vid möte eller när det blir trångt.
Dessutom trasslar kopplet inte till sig när man ska använda det. Båda handtagen ligger bekvämt i handen, och varken jag eller Disa snubblar på det som bli över.
 
Om ni vill ha ett expander koppel rekommenderar jag absolut detta. 
Finns i flera färger och tre olika storlekar.

20/11 -2013[nosen i backen]



Jag har tre snabb-kisserunder på våran gata. De tar 8, 12 respektive 18 minuter att gå. 

Det finns en kvinna i vårt kvarter som har en schnauzer, och det slår aldrig fel att de har kommit 10 meter från det att vi började gå till vi kommer tillbaka oavsett vilken runda vi går. 
Hur det kommer sig? Jo den lille killen har så mycket att nosa på, nosen nosar av varenda liten kvadratcentimeter. 

Det får mig att komma till dagens lilla fråga som är tvådelad. 


Hur mycket får er hund nosa på er promenad och hur länge får den stå och nosa på samma fläck?

19/11 -2013[Vet du vad färgen betyder?]

Har så ofta sett de färgade fyrkanterna på bland annat tandkrämstuber, medicintuber. Men inte förstått varför färgen finns där. Inte försen idag.
Kolla här
 
Den gröna är naturlig
Den blåa är naturlig och medicinisk
Den röda är naturlig och kemsik
Den svarta är bara kemsisk.
 
Från och med nu kommer jag kolla på de där fyrkanterna innan jag köper.
Min tandkrämstub hade eb rödfyrkant, vad hade din?
 

13/11 -2013[My private space!]

Igår skrev Emeli ett inlägg om att låta hundar få hälsa eller inte. 
Jag tycker det är jätte viktigt att ge varandra utrymme och inte vara oförskämd, inte bara om när det gäller om de får hälsa, utan även vid hundmöten.
 
Bild av Hundpsykolog Camilla Forsberg.
 
 
Vet inte hur det är för er, men jag tragglar med hundmöten.
Så om jag står och kämpar med att få min hund, som flyger fram och tillbaka runt mig, att sitta ner eller få kontakt med mig, eller vad det nu må vara, så behöver ni gärna inte gå precis framför nosen på oss om det finns fler vägar att gå.

Nu på våran kvällspromenad står jag och försöker få Disa att sätta sig ner när vi ser en kvinna lite längre bort. Hon ser att jag kämpar, de bilarna som passerar ser det, alla i området ser det, tillochmed min mamma som bor 9 mil bort såg det, men lik förbenat går kvinnan mot oss.
Hennes två hundar (papillions) springer fram kopplets längd och skäller helt sjövilt och det triggar Disa. Kvinnan fångar inte in hundarna utan låter de gå så nära de kan samtidigt som de drar som om livet hängde på det.
 
Nu hände inget mer än att Disa blev super stressad, men när vi kom hem hade det släppt.
 
 
Det är så många som fäller en kommentar att deras hundar är rädda för stora, helst svarta hundar.
Men tänk om min hund är rädd för små vita hundar?
 

12/11 -2013[Snö, ge mig]

Regner öser ner, jag vill kunna trolla med knäna så det blir snöflingor istället.
 
Jag längtar efter snön. Inte bara att man får massa julkänslor, de flesta kommer i en sådan härlig stämning. Man blir nästan vän med alla man möter, jag ler, de ler vi tänker samma tanke "fy rackarns så mysigt det är med snö".
 
Har ni tänkt på det?
 
Vad gör ni på vintern med era hundar?
 

9/11 -2013[Stressad hund]

Jag känner mig väldigt uppgiven över Disas stress med att åka bil.
Hon har aldrig älskat att åka bil, men hon har funnit sig i det.
 
Det som händer just nu är att Disa är så fullkommligt stressad att jag inte får kontakt med henne, hon spänner sig så hon skakar, flåsar och piper ibland skriker.
Jag har ingen bur eller nät i min bil, så när det blir för mycket enligt henne hoppar hon över sätet och sätter sig i baksätet och flåsar och piper.
Hon har varit sån en gång i sambons bil, men han har nät (mjukt transportnät) så hon kommer inte genom. Fast igår gjorde hon det.
 
När hon gör det säger jag åt henne att hoppa tillbaka, men hon är ju
 
helt okontaktbar så jag stannar bilen och ibland kan jag bara säga åt henne samtidigt som jag pekar, ibland får jag ta ut henne och sätta in henne på nytt.
 
 
En utav mina hundra tankar är att hon har ont, men hon visar ingenting hemma eller under promenader inte heller när jag klämmer och känner genom henne.

 
Det gör så ont i mig att hon ter sig på detta viset, för någonting är det, men jag förstår inte alls vad. Jag vill ju hjälpa henne.
 
 

18/9 -2013[Tänk att kunna]

krypa in i sig själv, och ändå se vacker ut på utsidan.
 
 

8/7 -2013[Dåligt mönster]

Jag vill så mycket, men har dessvärre kommit in i ett dåligt mönster.
Det är bara jag som kan ändra det, det vet jag. Men bara för det betyder det inte att det är lätt.
 
Dessutom är det 100 bollar i luften och mer ska upp och jag har inte hunnit färdigt med något.
Stress, jo lite så.
 
Med det lilla meddelandet hoppas jag ni tar min frånvaro både från blogg och mobil med en nypa salt. 
Jag har inte glömt, har bara för mycket att göra för att komma till skott.
(som vanligt handlar inte texten om personen på bilden)
 

9/3 -2013[Hur vågar ni?]

Det finns två saker jag ser på facebook, instagram och bloggar lite dagligen, och jag tänker varje gång "hur vågar ni?"
 
Det första saken är folk som skriver ut om sina arbeten. Hur kasst vissa saker är på arbetsstället, hur dum arbetsledaren är, eller vad ni gjorde istället för att jobba.
Det är ju lite så här att man kan googla inprincip allt. Vet inte om det blir total lycka när arbetsgivaren läser det dock.
 
Den andra saken, som gör mig mer illamående är när det läggs upp bilder på barn som är nakna eller delvis nakna.
 
Jag minns hur arg min mamma blev när jag la upp ett kort på min systerdotter som hade sminkat sig och såg hur söt ut som helst. Hon satt på golvet, naken men det enda nakna man såg var hennes överkropp, men mamma blev vansinnig och sa att det finns pedofiler där ute, jag tog givetvis bort det med en gång.
Hon hade så rätt. Jag vill inte att något äckel ska sitta där och bli upphetsad över min systerdotter eller någon annan för den delen.
Så hur tänker ni?
Men det är ju 2013 nu, alla pedofiler sitter kanske inlåsta
 
, och bilder går inte googla längre.

15/1 -2013[Jag har kommit på det]

Nu har motivation börja te sig lite.
 
Satt och läste ca 284 inlägg igår om hundar som är som Disa, i nästan varje svar så tyckte hon att det var för lite socialträning. 
Jag kan hålla med om det, alltså för min del.
Hittills har jag undvikit där problemen är istället för att möta dessa och lösa dem.
 
Eftersom jag just nu har bara tid i almenackan så ska här hårdtränas. 
 
Ska göra en planering och gå efter den. Bara jag minns vart jag lägger den.

Tidigare inlägg