5/3 -2017 [Tävlingshelg]

Helgen har gått i tävlingens anda.
 
I går var det dags för oss att debutera i lydnad startklass.
Jag hade inga som helst förväntningar, men var så nervös att jag var redo att kräkas vilken sekund som helst, vilket gjorde mig än mer nervös.
Vi hade startnummer två, så det var egentligen ingen tid till att tänka eller känna efter.
 
 
 

Sen blev det dags. Redan efter de tre första stegen, av mig, gick det sådär. Han satt kvar så jag fick locka på honom. Sen var han väl men halv meter ifrån mig tills andra svängen.
Inkallningen var super. Han har nog aldrig haft sådan fart som han hade, och det tyckte väl inte han heller för han fortsätta ut till publiken in i kafiterian och körde upp nosen i en hunds rumpa.
Men vi fick fortsätta och efter det gick det bättre för nervositeten släppte, konstigt nog.
 
Betyg :
Följsamhet 5,5
Inkallning 8,5
Sitt under marsch 6
Apportering 5
Fjärr 9
Hopp 9
Helhet 5
Totalt 131,5
 
Vi blev godkända och jag är otroligt nöjd! Jag är mest nöjd med apporteringen, den har vi haft jätte problem med, och han tog den som det var det enklaste han gjort. Vi fick avdrag för att han tuggade och släppte den innan ingång. Men det är småfix ;)
Nu vet jag hur det går till, och kommer träna mycket mer till nästa tävling.
 
 
Idag var vi iväg till samma ställe för att göra doftprov i eukalyptus.
Jag var lite orolig över att domaren skulle underkänna oss om han skulle tassmarkera (inget vi tränat på, bara något han fått för sig :( )
Han fattade direkt vad hans uppgift var och gick super fint och elegant förbi alla kartonger tills han hittade rätt. Det kom en tass men han tog snabbt väck den och frysmarkerade istället och vi blev godkända :) Det tog honom 11 sekunder att hitta den.
 
Nu har vi anmält oss till vår första tävling och jag hoppas att både jag och Sandra kommer med.

2017 startar bra :)
 

DAG 3 – BERÄTTA OM DIN HUNDS RAS

 

Dobermann
, eller kärt barn har många namn tex; mördarhund och kamphund, men jag föredrar dobermann.
Det är en ras som är rätt svår att beskriva - Den är så mycket av allt!
Dom gillar när det händer saker och saker ska hända hela tiden, gärna på en gång och i 120 knyck. För att få utlopp för all sin sprudlande glädje och energi krävs det att man som ägare aktiverar sin hund både med fysisk motion och hjärngymnastik. Minst lika viktigt som aktivering är passivitetsträning. När man tränar en dobermann måste man ha gott om tid, äga en ängels tålamod, vara listig som en räv, samt vara försedd med en STOR portion humor.
De jagar dessutom med synen så det gäller att ha stenkoll och scanna av sin omgivning ordentligt när man är ute. Så jag har lärt mig att upptäcka saker på flera kilometers avstånd. 
De är familjehundar, vilket många har svårt att tro, men de håller sin familj mycket kär, och älskar att ligga bredvid - eller rättare sagt PÅ - sin matte/husse i soffan, eller i sängen under täcket.

HIttade ett roligt citat som stämmer bra
"Att jämföra en labrador med en dobermann är som att jämföra lerduveskytte med andra världskriget".
 
 
 
 
 
 
Rhodesian Ridgeback,  har en god natur och bra flock mentalitet, är en känslig själ, både i själen och i hjärtat.
Dom lär sig anpassa sig snabbt & lätt, efter vilka förutsättningar de får. Är de lösa i skog och mark, då vet de att springa runt som galningar och leka. En nöjd ridgeback kan slumra bort många långa stunder av dagen. 
Att se ridgeback leka är helt underbart, de har en speciell stil. Dom leker på samma sätt, som känns igen från jakt. Dom hoppar, smyger, jagar och dunsar runt mot varandra. Gäller att stå med tungan rätt i munnen ibland, så man inte druttar i backen.
De älskar komfort, ligger mer än gärna nerbäddade i sängen med huvudet på en mjuk skön kudde.

Med Boba känner vi oss trygga, inte ett enda lejon har dykt upp sedan han kom hit.
 

Dag 2 – Presentera din hund

 
 
Disa är en Dobermann, 8 år. 
Hon är min första kärlek, jag skulle göra vad som helst för henne. 
Vi (jag och mitt ex) hämtade henne sommaren 08, och det var nytt och pirrigt. Jag hade höga drömmar tillsammans med henne, men efter att ex husse fick ha henne första veckan då han hade semester och jag hade bara en vecka kvar på jobbet, rasade mina drömmar när hon under dessa dagar tytt sig endast till honom. Jag var förkrossad. Men så en dag släppte hon mig inte ur sikte, jag fick inte ens stänga om mig för toalettbesök. Jag var överlycklig, och började genast gå kurser och försökte läsa mig till mycket.
Disa är en reaktiv hund och vi har hållt på och traglat detta i många år. När vi tränar så släpper hon allt och är totala motsatsen. Hon är jätte rolig att träna med, och lättlärd, men det oftast på hennes vilkor. Vill hon inte så vill hon inte.
Idag tyr hon sig till sin husse (nya) och skulle göra vad som helst för att få ensamtid med honom. Men jag vet att hon älskar mig med, även om hon inte vill visa det offentligt. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Boba är en Rhodesian Ridgeback, 2 år.
Jag vill komma ut och tävla, och valde att skaffa en till hund. Efter några år och raser senare hittade jag min uppfödrare och vi hittade Boba, eller om det var som Boba hittade oss.
Boba är motsatsen till Disa, han är långsam, lugn och äter allt som kommer i hans väg.
När vi hämtade hem honom ville vi faktiskt efter en vecka lämna tillbaka honom. Han var odräglig och jag kände att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi fick många råd och väldigt bra stöttning från vår uppfödare och vänner, vilket jag idag är mycket glad och tacksam över.
Boba är jätte lättlärd och väldigt rolig och träna med, dock tycker jag att det går i slowmotion när jag är van vid speedy gonzales.
Det jag vill använda honom mest till är , viltspår, lydnad, räddningsarbete, rallylydnad, nosework, sök och lite bruks. 
I mars kommer vi göra våran lydnads debut och även doftprovet i nosework vilket gör att vi även kommer tävla i det nu när det är officiellt. 

 
 
 
 

Dag 1 - Presentera mig själv

 



Det är jag som är Frida med E.


Jag har svårt att komma saker att säga om mig själv, det sköter andra så mycket bättre. Skämt åsido.

Är född och uppvuxen i en liten by i västra götlands län, där har jag trivts som fina fisken. Bodde på västkusten i några år, flyttade sedan hem till mor och far, fick en lägenhet som jag trivdes bra i, men kärleken tog över och jag flyttade till Småland.
Nu bor jag i ett hus tillsammans med en nästan lika prylgalen, inredningsfjant till karl som jag själv.

Jag jobbar som truckförare och har nog aldrig trivts så bra på en arbetsplats som jag gör nu.

Förutom hundar, är mina intressen att fota, träna och resa även om det inte blir så mycket av något annat än hundträning.

Blir det långa pauser på bloggen kan ni söka upp oss på instagram där vi är mer aktivare, fredaom heter vi även där.

Äntligen händer det, köp en trisslott

På annandag jul var vi iväg och tävlade årets sista rally tävling.

Jag var fruktansvärt nervös eftersom det var sista tävlingen och mitt mål var att få ett godkänt resultat under 2016. Förra tävlingen jag gjorde fick vi 65, och jag var så nöjd över den rundan. Såklart hoppades jag att det skulle gå minst lika bra denna gången, men eftersom jag var så nervös hade jag mina aningar att jag skulle f*cka upp det.

Har ännu inte kommit underfund med hur vi ska värma upp, men att tigga kaviar hos Sandra verkade funka för ett tu tre så blev vi godkända.
 
Den vänstra är från den senaste tävlingen och ni kan ju se skillnaden på avdragen. Nosen var i backen konstant förr.

Äntligen släppte det och vi nådde målet. Så jädrans gött!
Det är vår andra gång i denna inomhushall och förra tävlingen var det likadant vid skylten backa 1,2,3. Publiken är nog lite jobbig för honom.

Nu ser jag fram mot nästa års tävlingar, då vi även ska debutera i lydnad och vår första officella nosework tävling.

Rally by night - När det inte blir som man tänkt sig

I helgen som var, 29-30/7, var det rallylydnads tävling i Falkenberg två dagar i rad med chans att starta 2 gånger per dag, en på eftermiddagen och en på kvällen.

Boba kom med på de tre jag anmält honom till och Disa på en av de två jag anmälde mig till.
Det var debut för Boba och första gången för Disa på fyra år.

Dag 1:
Jag var väldigt spänd av förväntan samtidigt som jag var nervös över Bobas första start.
Han var otroligt jobbig innan vi skulle gå in. Skulle till alla kissfläckar och kissa över dom eller slicka på dom. Drog min arm minst 10 cm längre.
Men katastrofen var på planen.
Jag blev hes på den banan och slog mitt vänstra lår blått av att klappa på det för att få hans uppmärksamhet.
På protokollet hade vi minst en nos på varje skylt, VARJE skylt.
Min hejarklack tyckte inte det såg så illa ut som jag tyckte det kändes. Visst kändes det hopplöst, men han gick ju hela banan och gjorde vad jag bad honom göra, även om det tog längre tid än vad jag ville så jag är nöjd.
Sandra påminde mig om att det var en debut och han är ju inte så gammal.




Dag 2:
Från gårdagen visste jag vad jag skulle behöva jobba på och var inte lika nervös för vår första start.
Jag vet inte om det beror på att det var varmare, mindre folk eller om han bara var trött från gårdagen, men han skötte sig perfekt innan det var vår tur. Han låg på gräsmattan och solade sig eller bara kollade på alla andra. Det gjorde mig mer avslappnad, och om det hade inverkan på dagens resultat vet jag inte.
Om gårdagen var katastrofal vet jag inte vad jag ska kalla dagens. 
Han var mer ofokuserad, jag blev mer hesare och nu har jag ett hål på vänster lår och mina händer är svullna av allt klappande och knäppande med fingrarna. Vi fick 47 poäng och domaren tyckte jag jobbade på bra. Jag var väldigt svettig när jag steg av planen. 
Som Karin sa "det ska vara lite motgångar på vägen för då smakar segern ännu bättre"
 

Tre timmar senare var det bägges tur. 
Jag var väldigt självsäker på Disa, visste att jag skulle gå därifrån med en rosett. Var mer spänd på hur mycket poäng vi skulle få. Hade mina förhoppningar på över 80 iallafall.
Med Boba hoppades jag bara att vi skulle klara av att gå dubbelslalomet som låg precis vid domartältet.

Tyvärr hade jag tappat hjärncellerna för jag glömde av att husse var med. Husse är det bästa Disa vet och hon kan inte leva utan honom vid sin sida.
Jag kom på detta när vi skulle ta ut hundarna och jag skulle värma upp henne då hon startade före Boba. Hon ville inte gå med mig eftersom husse var vid bilen.
Hon släppte det och jag kände lukten av rosetten. Nu är den nära.
Men så kom han, och allt rasade. Jag bad honom gå för att få tillbaka hennes fokus.
Jo tjena, den kom tillbaka dagen efter.
Jag valde därför att stryka oss, för jag var så besviken och uppgiven.

Bara upp i sadeln igen och göra det en smula bättre. 

Nyåret

Jag tycker nyår är överskattat och då vi har en skotträdd hund som vi lägger ner vår energi på till kvällen. Så vi lagade god mat, kollade på film i våra myskläder. 

När tolvslaget närmade sig gick jag och Disa upp och lyssnade på bandit, kollade på spy hard och Disa åt ett fryst märgben. 
Hon reagerade faktiskt ingenting på smällarna när de var som värst. 
Vill tro att de kan bero på egengjorda thundershirt, gjord av långkalsonger, och fettvadd i öronen. 
Det var väldigt skönt att ha henne så lugn och obrydd. 



Men tiden innan och efter reagera hon tyvärr. 

Boba brydde sig ingenting, inte om smällarna men om Disas reagerande. Han är en duktig lillbrorsa. 

6/7-2014[Värme]

Då verkar det som Juli levererar. 
Det är varmt som attsingen även om solen lyser med sin frånvaro. 

När jag går på ledighet får den gärna lysa så mitt bleka skinn får sig en omgång. 





26/2 -2014[Oturshunden]

Tre stygn fick hon i lilla tassen.
 
Men jag kan ta det från början.
I söndags var jag med Emelie och Emma på lite inomhusträning. Rallylydnad fortsättning stod på schemat.
Vi satte uppe en bana och det funkade jätte bra, då vi aldrig kollat på skyltarna i fortsättningen.
Det var rörigt i mitt huvud då vi skulle gå åttans frestelse och förklaringen till den gjorde att min hjärncell gjorde uppror, men det gick bra ändå.
 
Sen gick det lite sämre.
Vi delade på oss, tre körde lydnad i lilla hallen, och jag och Emelie rally i den stora.
Medan Emelie satte upp banan, tog jag fram skyltarna och var super irriterad över att de inte låg i nummer ordning.
Lilla Elsa sprang och lekte med sin hund och Disa låg jätte duktig vid min sida, fast hon sprang fram till lilla Elsa och hennes hund och tyckte de var för högljuda sen kom hon tillbaka.
När jag skulle sortera lite skyltar på golvet upptäckte jag blod på mattan.
Kollade på Disa och undrade om det kom från henne, hon såg lite besvärad ut av frågan så jag bestämde att kolla genom henne.
Jo då. Ett litet sår på baktassen under klon. Jag fick hjälp att bandagera det.
När vi kom hem bad jag mamma kolla det, då visade sig att det var från klon och en liten bit ner, men såg fint ut.
 
Dagen efter tyckte jag Disa verkade ha mycket ont, hon var inte sig själv. 
Mamma kollade det igen, och vi hade återigen missat en sak. Hur djupt det var.
Det var ganska djupt men såg ändå fint ut. Ringde veterinären och fick en tid dagen efter.
Det fick bli att sy sa hon. Så hon sövde Disa, som såg extremt sur ut på mig när effekten började verka. Det blev tre stygn, en tratt och antibiotika.
 
Disa är idag mycket piggare och verkar inte ha någon känning av tassen, och tycker dessutom det är pest och pina att gå korta kopplade promenad med en plastpåse på foten. Att ta det lugnt är inte Disas prioritering.
 
 

13/2 -2014[Cykeläventyr]

Jag har tänkt mig börja cykla med Disa några dagar i veckan. Men har ett litet problem jag vill ha hjälp med.
 
När vi cyklar har jag nosgrimma på henne, dels för att hon bli så stark och för att jag ska kunna cykla om mötande och ibland funkar det även på hundmöten.
Dock är det en ond cirkel med nosgrimman. Hon blir stressad och än starkare. Känns inte så sjysst att jag får "dra" mig till henne vart femte meter eller att hon ska springa med huvudet snett för att kopplet tar slut men inte hennes vilja. 
Jag kommenderar henne otroligt ofta att hon ska cykla vid min sida, men ett, tu, tre är hon iväg.
 
Är hon lös går det bättre, men då kan jag inte möta någon, och den säkerheten finns inte om jag inte väljer att cykla inomhus.
 
Har jag sele på henne, kan jag inte få stopp på henne för hon kutar.
 
Finns det några bra tips där ute så är jag villig att ta till mig dessa och utöva dem.
 

13/2 -2014[Snöbollskrig]

Mina syskonbarn har sportlov, och då passar jag på att åka till dem för att umgås.
När de kommer på morgonen, är det så kul att se och höra hur det dirigerar Disa och hur duktig Disa är på att lyssna på dem.
 
Den stora tog ut Disa och sparkade boll med henne. Disa glömmer tid och rum när man viftar med en fotboll framför henne. 
De var ute ett bra tag och nu ligger Disa avdäckad i sin fåtölj.
 
Tror hon är rätt trött efter harjakten igår med. Skit hund!
 

8/12 -2013[Otäck helg]

 
I torsdags skulle jag och Disa ut på en promenad. Hon låg i sin fåtölj och hoppade ner när hon såg att jag rotade i hennes låda.
Hon haltade fram till mig. Min första tanke var att hon var lite stel då hon vilat. Men hältan gick inte över, hon hennes svans åkte in mellan benen. Hältan var då på vänster fram.
Detta tyckte jag var jätte märkligt.
Om jag går ut med henne kanske det går över, tänker jag. 
Men hon var inte alls pigg på det. Hon gick bakom mig, och svansen varvade mellan att åka mellan benen och bara hänga. Jag frågade henne om vi skulle vända och det ville hon mer än gärna.
Vi hann gå från huset och 10 meter.
 
 
När jag tagit av henne och skulle torka tassarna, ser jag att hon sitter konstigt, men lägger ingen tankeverksamhet på det.
Hon haltar inte längre, men är så, så låg. Orkar knappt hoppa upp i fåtöljen.
 
När min mamma kommer hem ca en timma senare, så gnäller hon jätte mycket och sätter sig upp. Men inte mer än så, och då vet vi alla att något är fel.
Disa älskar min mamma till månen och tillbaka och vet inte vart hon ska ta vägen när hon ser henne.
 
Vi ber Disa gå ner från fåtöljen, och hennes bakdel hänger inte alls med. Hon skjuter upp sin rygg, har svansen slickandes under magen och varvar med att stå på ett bakben i taget.
Vi tar tempen på henne, ingen feber inte ens någon förändring av vad hon brukar ha.
Ringer vet och rådfrågar. De tycker vi ska ha is i magen till morgonen efter då hon inte har någon feber och äter och dricker, men vi håller kontakt.
Innan vi ska sova bär vi ut henne, och hon klarar av att kissa, men vi får hålla henne.
Vi lägger oss och sover hela natten.
Jag vaknar av att Disa står vid dörren och vill ut. Hon går nu mycket bättre men ser helt groggy ut. Vi bär ner henne, och mamma följer med henne ut.
Jag ser henne springa upp för trappen, men väl inne är hon stel igen.

Mamma berättar att hon fick lite glädje skutt när de var ute.
Jag blev lugnare i hjärtat.
 
Hon hade ingen feber på morgonen, och veterinären konstaterade att hon "träningsvärk" (hon använde ett finare ord, som jag inte minns) och ska hållas lugn och varm under helgen.
 
Under dagen började hon sakta bli mycket piggare och mer sig själv.
 
 
Idag kan jag inte se på henne att hon skulle ha ont. För hon är precis sig själv :)

2/12 -2013[22 dagar kvar]

Igår låg jag helt avdäckad på soffan. Hade feber och hostade ur mina lungor.
Sambon var i väg och ensam kvar blev jag med Disa.
Disa är inte känd för att ta hand om sjuklingar, min förra hund lämnade aldrig ens sida.

Men igår låg hon jämte mig hela dagen. Kanske därför jag mår bättre idag.
 
Brukar era hundar känna av att ni är dåliga, eller låtsas de att det regnar?
 

29/11 -2013[Burhund]

Jag har fullt upp med plugg och födelsedagsplanering för en kompis så därför ekar det här inne
 

Som många har läst, har jag haft problem med Disa i bilen då hon blivit så otroligt stressad.
Hämtade hem våra gamla bur som inte är säkerhetstestad, men den får duga tills jag hittar en som passar min bil (som tydligen är supersvårt, får nog byta bil).
Men jag har en fråga till er kära hundmänniskor.
 
Vad har ni för saker till er hund i bilen?

Själva har vi
- Sele
- Spårlina
- Flexikoppel
- Extra koppel och halsband
- Täcke
- Ihopfällbar skål
- Klöjveväska med vatten (som jag fyller på med nytt 2 gånger i veckan)
- Handduk
- Filt
- Firstaid kit till hund och människa
- Metallskruv
- Lapp med telefonummer till bekanta om något skulle hända
- Boll

16/10 -2013[Jag har sån otur med teknologi]

Jag har alltid otur med det tekniska. ALLTID!
Är det inte mobilen som krånglar, kraschar datan, eller så fryser sig tv:n, eller å funkar inte diskmaskinen. Ja listan kan göras lång.
 
Oturen idag då är att jag skulle visa lite bilder jag äntligen fått tummen ur att redigera, men såklart får jag ingen kontakt med hårddisken där bilderna ligger.
Suck, suck suck.
 

12/10 -2013[6 år idag]

Idag firar jag och fästmannen 6 år tillsammans.
Grattis till oss
 

11/8 2013[Disas Dagbok]

Nu har det vart rätt tyst med hur det går för Disa.
 
Det har stått ganska stilla tyvärr, pga sjukdom (jag) och lite personliga problem (också jag). Kan inte säga att vi motiverade (Disa) och kör på hårt, men vi tar tag i det lite sakta så vi kan komma igång igen nästa vecka iallafall.
 
Sista gången vi träffade våran tränare fick vi i uppgift att träna i kommandona sitt och stanna. Det vill säga, att säger vi Sitt så ska hon sitta tills annat sägs, likaså Stanna.
Han bad mig sätta Disa ca 5-10m från en leksak och ge henne ett varsågod och sedan hoppa in och få henne att stanna.
Det var svårt när han var med, det är ännu svårare nu.
Men jag får henne att sitta vid min sida när någon går förbi och snuddar henne, hon har ögonkontakt med mig hela tiden. Duktiga Disa.
 
Vi håller ständigt på att träna koppelpromenader, vilket går som en jädra bergodalbana. För det mesta går det bra, andra gånger inte lika bra, men sämst går det när någon mer går med mig. Förstår inte det problemet för det är då jag är som mest avslappnad och har bra energi men det skiter hon i eller så lurar jag mig själv.
Men detta tränar vi på dagligen.
 
 
Igår när jag var på en jetskitävling var det folk med hundar där, och jag blev så avundsjuk. Deras hundar bara följde efter sin förare, stannade när den stannade och brydde sig inte om folk eller maskinerna ute på vattnet.
Menar inte att Disa inte kan göra det, men Disa blir helt super stressad av motorljud så hon hade inte varit avslappnade och verkligen inte jag heller.
Undrar om jag någonsin kommer få henne dit.

11/8 -2013[semsterglidare]

I fredags gick jag på semester och satte mig då i bilen och åkte upp till Orust där en del av skaran skulle tävla jetski.
Dessvärre har det ösregnat och åskat så jag fegade ur och åkte hem till dom vi bor hos.
Även idag fegade jag ur innan vi ens åkt dit och tji fick jag för nu är det fint väder. Fast jag och Disa har det bra här med där vi ligger och myser och tränar lite på trädgården.
 
 
 

31/7 -2013[Jädra dålig stil]

Passar Killroy till i morgon och vi var nyss på en sista kissobajs runda.
 
Går på en gångväg med radhus på båda sidor. Hör längre fram en hund som skäller, och jag vet att det bor en glad golden så jag brydde mig inte så mycket.
När vi kommer till stället där hunden skällde ifrån, visade det sig vara tre hundar men bara en som var modig (läs dum) som gick mot öppningen.
Disa skällde till och hunden (en blandras eller en unghund) flög ut till/på Killroy.
Allt går jätte fort, men ni vet när man är med om något så står tiden still.
Jag ropar "men ta eran hund då!" och ut kommer en kvinna med cigg i munnen och sjasar in hunden till huset.
Jag samlar mig och ser i ögonvrån att kvinnan går ut på gångvägen, jag vänder mig om för att mottaga hennes ursäkt eller berätta att det gick fint när hon frågade om hur det gick. 
Men inget kom ut ur hennes mun förutom cigarett rök.
 
 
Jag förundras ständigt av hundägare.
 
9 av 10 gånger pratar jag alltid med den Disa betett sig illa mot. Den enda gången jag inte gör det är ifall personen har hunnit gå ifrån mig.
 

6/7 -2013[Disa dagbok]

Nu är det några dagar sedan jag skrev om det. Men det betyder inte att vi inte arbetat för det.
 
Söndag:
Då jag kom hem sent på morgon fick jag sovmorgon och min snälla far tog en morgon runda med Disa.
När jag vaknade till tog jag hunden tillsammans med mina syskonbarn och fd svåger och åkte till sjön.
Väl där och när Disa fick bli lös, sprang hon till unghästarna som stod och tittade nyfiket vid grinden. Där var jag inte orolig då jag vet att hon har respekt för staket och trådar.
Vi började gå bort mot vattnet och Disa vänder och springer in i hagen (!!) och springer efter två av dem som försöker springa i från den svarta vargen. 
Här har jag givetvis panik och ropar på henne, men vet att det är lönlöst. Vänder därför på klacken och ber de andra följa med mig dit jag går. Vänder mig om när jag gått ca 15 m från hagen och ser att en sparkar så ordentligt bakut så den nästan faller, och där försvann Disas självförtroende och hon stack som en pil ut ur hagen.
Sa ingenting när hon kom utan fortsätte bara gå och Disa gick vid min sida tills jag bad henne springa fritt.
Mitt hjärta har nog aldrig varit så nära att flyga ut genom öronen som den gången.
Sen fick hon simma efter sin kong som vi kastade längre och längre ut. Hon verkade inte bli trött av det, så vi fortsätte en liten stund till.
Det är beundransvärt att hon för två år sedan inte kunde simma och nu vill hon knappt upp ur vattnet.
Sedan åkte vi till Holsljunga där hon fick träna rätt mycket passivitet som inte är hennes starka sida, men stundstals fick hon MVG.
Hon var rätt trött när vi kom hem till Falkenberg på kvällen. Lite massage på det sen drog hon timmerstockar till måndag morgon.
 

Tidigare inlägg