Tre stygn fick hon i lilla tassen.

 

Men jag kan ta det från början.

I söndags var jag med Emelie och Emma på lite inomhusträning. Rallylydnad fortsättning stod på schemat.

Vi satte uppe en bana och det funkade jätte bra, då vi aldrig kollat på skyltarna i fortsättningen.

Det var rörigt i mitt huvud då vi skulle gå åttans frestelse och förklaringen till den gjorde att min hjärncell gjorde uppror, men det gick bra ändå.

 

Sen gick det lite sämre.

Vi delade på oss, tre körde lydnad i lilla hallen, och jag och Emelie rally i den stora.

Medan Emelie satte upp banan, tog jag fram skyltarna och var super irriterad över att de inte låg i nummer ordning.

Lilla Elsa sprang och lekte med sin hund och Disa låg jätte duktig vid min sida, fast hon sprang fram till lilla Elsa och hennes hund och tyckte de var för högljuda sen kom hon tillbaka.

När jag skulle sortera lite skyltar på golvet upptäckte jag blod på mattan.

Kollade på Disa och undrade om det kom från henne, hon såg lite besvärad ut av frågan så jag bestämde att kolla genom henne.

Jo då. Ett litet sår på baktassen under klon. Jag fick hjälp att bandagera det.

När vi kom hem bad jag mamma kolla det, då visade sig att det var från klon och en liten bit ner, men såg fint ut.

 

Dagen efter tyckte jag Disa verkade ha mycket ont, hon var inte sig själv. 

Mamma kollade det igen, och vi hade återigen missat en sak. Hur djupt det var.

Det var ganska djupt men såg ändå fint ut. Ringde veterinären och fick en tid dagen efter.

Det fick bli att sy sa hon. Så hon sövde Disa, som såg extremt sur ut på mig när effekten började verka. Det blev tre stygn, en tratt och antibiotika.

 

Disa är idag mycket piggare och verkar inte ha någon känning av tassen, och tycker dessutom det är pest och pina att gå korta kopplade promenad med en plastpåse på foten. Att ta det lugnt är inte Disas prioritering.

 

Det har nu gått sex år sedan du försvann ur mitt liv.

Tänker på dig varje dag. Tänker hur det hade varit att leva med dig nu. Vad vi hade gjort.

Du hade varit en gammal skruttig dam, säkert med grå nos.

 

Det var på en onsdag, för sex år sedan. Jag hatade onsdagar länge.

Vi var vid garaget och lallade runt. Släppte dig lös, som jag ångrar det.

Vi lekte ta fatt, men rätt som det är får du upp ett spår och sticker iväg.

Jag ropar efter dig men förgäves. Jag står kvar för jag tänker att snart kommer hon.

Men istället hör jag hur någon ropar "Hallå! Din hund!"

Åh nej, nu har hon stört grannen. Det var värre än så.

 

Du låg i diket helt orörlig. Jag pratade med dig, men du lyssnade inte. 

Jag försökte få upp dig, men du föll bara ihop. 

 

Efter att Mange kom minns jag ingenting förens morgonen efter jag vaknade och inte hörde dina tassar, såg dig inte i soffan.

Verkligheten hade kommit.

Några dagar senare åkte vi till ängen där du alltid sprang lös och jagade fåglar eller din svans, och lät din aska springa en sista gång.

 

Jag fick inte säga hej då, krama dig en sista gång, andas in din doft.

Saknar dig så!

Jag har tänkt mig börja cykla med Disa några dagar i veckan. Men har ett litet problem jag vill ha hjälp med.

 

När vi cyklar har jag nosgrimma på henne, dels för att hon bli så stark och för att jag ska kunna cykla om mötande och ibland funkar det även på hundmöten.

Dock är det en ond cirkel med nosgrimman. Hon blir stressad och än starkare. Känns inte så sjysst att jag får "dra" mig till henne vart femte meter eller att hon ska springa med huvudet snett för att kopplet tar slut men inte hennes vilja. 

Jag kommenderar henne otroligt ofta att hon ska cykla vid min sida, men ett, tu, tre är hon iväg.

 

Är hon lös går det bättre, men då kan jag inte möta någon, och den säkerheten finns inte om jag inte väljer att cykla inomhus.

 

Har jag sele på henne, kan jag inte få stopp på henne för hon kutar.

 

Finns det några bra tips där ute så är jag villig att ta till mig dessa och utöva dem.

Mina syskonbarn har sportlov, och då passar jag på att åka till dem för att umgås.

När de kommer på morgonen, är det så kul att se och höra hur det dirigerar Disa och hur duktig Disa är på att lyssna på dem.

 

Den stora tog ut Disa och sparkade boll med henne. Disa glömmer tid och rum när man viftar med en fotboll framför henne. 

De var ute ett bra tag och nu ligger Disa avdäckad i sin fåtölj.

 

Tror hon är rätt trött efter harjakten igår med. Skit hund!

Det har vart en paus ett tag nu, en ofrivillig sådan.

 

 

Disa och jag har varit på lite äventyr. Träffat nya människor, nya hundar.

 

Tyvärr har vi knappt tränat alls, och det märks väldigt tydligt på henne. Det är såklart väldigt trist, men jag har mått för kasst för att kunna ta tag i det.

Dock börjar jag bli på bättringsvägen och det kommer Disa få märka.

 

 

Nu ska jag iväg på måbra bio med några kompisar.