Nu är det några dagar sedan jag skrev om det. Men det betyder inte att vi inte arbetat för det.

 

Söndag:

Då jag kom hem sent på morgon fick jag sovmorgon och min snälla far tog en morgon runda med Disa.

När jag vaknade till tog jag hunden tillsammans med mina syskonbarn och fd svåger och åkte till sjön.

Väl där och när Disa fick bli lös, sprang hon till unghästarna som stod och tittade nyfiket vid grinden. Där var jag inte orolig då jag vet att hon har respekt för staket och trådar.

Vi började gå bort mot vattnet och Disa vänder och springer in i hagen (!!) och springer efter två av dem som försöker springa i från den svarta vargen. 

Här har jag givetvis panik och ropar på henne, men vet att det är lönlöst. Vänder därför på klacken och ber de andra följa med mig dit jag går. Vänder mig om när jag gått ca 15 m från hagen och ser att en sparkar så ordentligt bakut så den nästan faller, och där försvann Disas självförtroende och hon stack som en pil ut ur hagen.

Sa ingenting när hon kom utan fortsätte bara gå och Disa gick vid min sida tills jag bad henne springa fritt.

Mitt hjärta har nog aldrig varit så nära att flyga ut genom öronen som den gången.

Sen fick hon simma efter sin kong som vi kastade längre och längre ut. Hon verkade inte bli trött av det, så vi fortsätte en liten stund till.

Det är beundransvärt att hon för två år sedan inte kunde simma och nu vill hon knappt upp ur vattnet.

Sedan åkte vi till Holsljunga där hon fick träna rätt mycket passivitet som inte är hennes starka sida, men stundstals fick hon MVG.

Hon var rätt trött när vi kom hem till Falkenberg på kvällen. Lite massage på det sen drog hon timmerstockar till måndag morgon.