Hittade denna vandrandes runt.

Detta skrevs för ett tag sedan, och jag har gått och funderat på det ett tag. Hon formulerade allt jag tänkte på på ett bra sätt så ni får läsa det från henne.

Läste den här artikeln och blev väldigt paff.

Säkert massa äldre som kommit på denna idén.

När vi tvättar måste vi ta våra kläder så fort maskinen stannat annars kommer de att lukta mindre fräsht.
Vi har kört med ättika, men det funkar en tvätt sen så är det samma visa.

Varför blir det så?

Jag tror att en utomjordning en gång har tagit mig upp till hans lilla ufo och opererat in en metallplatta någonstans i min kropp.
Det är bara jag som har problem med många tekniska prylar i alla dess former.
Radion i bilen funkar inte hela vägen till Svenljunga, men i andras bilar kan de lyssna på samma radiokanal hela resan.
Det som stör mig mest är min mobiltelefon, eller mobiltelefoner(!)

De senaste månaderna har jag noll täckning här hemma. Kan ringa från sambon mobil som har samma operatör, kompisar med samma operatör har inga problem.
Jag kan inte ens ringa till operatören och berätta hur mycket de suger för de hör mig inte.

Igår när jag kom hem pratade jag med Emelie och när jag kom in på trädgården sa hon att hon hörde mig dåligt. KOM IGEN!

Sms går bra, för dem får jag någon gång under dagen iallfall.

Kan någon förklara detta djävulska beteendet som bara drabbar mig?!

Åhh inget passar.
Håret ser ut som en fjorttisfrilla. Hårfärgen börjar jag aptröttna på.
Jag ser ut som de lönnfeta fjorttisarna på gymnasiet!!

Varför har ingen sagt att jag gått upp i vikt för?!

Tur att en vän äger ett gym.

Längtar fruktansvärt mycket nu! Ska bli så skönt att slippa allt, kommer inte vända mig om, kommer inte blicka bakåt.

Läste en blogg om att man ska leva varje dag som om det vore den sista, inte hålla fast vid negativ energi och göra saker man inte är helt säker på.
Riktigt sant. Riktigt bra.


Jag börjar nu

Nu börjar saker och ting sakta ordna upp sig och det känns skönt!

Dock när man börjar få kläm på något ska något annat bli ett frågetecken, men detta är snabblöst... hoppas jag.

Jag har stora funderingar på vad jag ska göra med mitt liv. Just nu trivs jag inte.

För ett tag sedan skrev jag att jag hade hittat mig själv och visste vad jag ville göra, men för ca två månader sedan försvann det.

Jag vill hittat ett jobb som jag inte drar mig för att gå till, vill så gärna ha arbetskompisar! Har jobbat utan i tre år, det är super tråkigt.
Har funderat på att åka till UK och arbeta lite där. Jag älskar att prata engelska. När vi var i USA trivdes jag som fisken i havet, det var mina två bästa veckor i mitt liv, tror jag.
Men jag kan inte vara ifrån sambon och Disa, eller min familj och inte heller mina vänner.

Vill ta en paus

Idag lyftes en tung vikt från mina axlar. Det känns som det går åt rätt håll nu.
Jag hoppas jag slipper kräkas av oro, vara vaken på nätterna och panikångesten.

Sambon har lovat att ta bort mig härifrån när allt är över så jag kan börja andas igen.

Varför gör man sig själv besviken hela tiden?
Varför hoppas man så mycket, fast man vet vad svaret redan är?
Varför letar man reda på saker man inte ville veta existerade?
Varför lär man sig aldrig av sina misstag som redan gjort 511 gånger redan?
Varför är det ingen som slår en på fingrarna, andra gången blir det hårdare, efter det tar de en pianotråd och skär av finger efter finger?

Jag är så lost! Alltså jag vet inte vad jag ska ta vägen. Min hjärncell gömde sig nog under en sten av rädsla, för jag fattar ingenting.

Jag åkte till Sara för att gå en promenad, när vi kommer tillbaka sätter jag fast Disa i linan och sedan gick vi in. När vi ska åka hittar jag inte mina bilnycklar. De är så djävulens borta!
Har letat överallt där jag har gått sen jag hämtade linan i bilen. ÖVERALLT!
Vart fanken är de?
Skulle haft en keyfinder just nu.

Jag är inte glad!

Detta kommer bli en väldigt personligt inlägg.

Min syster har alltid sagt att jag är för snäll, att jag kommer/blir utnyttjad pga det. Jag har alltid svarat henne med att jag har koll.
Sanningen är att jag haft noll koll, fram tills några veckor sedan.
Jag är för snäll, och vill tro gott om alla. Det är väldigt många i min närhet som utnyttjar detta till olika grader.
Nu funkar det inte längre.

Jag ställer mer än gärna upp för mina vänner, men ni kan fanimej inte komma till mig och suga ur min energi och sedan gå er väg! Det funkar inte så.

Jag finns där för dig, men då bör du finnas där för mig med

Hur kommer det sig att alla dyra räkningar ska komma en och samma månad?!
Flertalet av dem visste jag om, men de andra. Kan man inte få en förvarning två månader före?

Igår släppte jag och Sanna ihop våra hästar. Givetvis i den större hagen. Den hagen Erica vill ha för sig själv. Men eftersom två hästar behöver mer bete än en så blev det givetvis den stora, som sagt.

I morses släppte Erica ut, och hon frågade hur hästarna skulle stå. Givetvis (!) kunde inte hennes totto stå i den lilla eftersom hon inte vill ha den hagen.

Blir så grinig.
Vi är fyra, FYRA, 4 stycken i stallet men alla anpassar sig efter henne.

Jag frågar er, är detta normalt?

Idag sa jag en mening jag aldrig i hela mitt liv trodde jag skulle säga!
Hoppas verkligen bara han jag sa det till hörde.

Är det här okej?

Jag läste huvudrubriken för mina föräldrar och vi alla var eniga om att det inte var i Sverige. Men joho då.

Är detta verkligen okej?