När jag skaffar en valp är inte första tanken att om tio år kommer jag få ta de tuffaste beslutet jag kan ta.
Det är heller inget jag går/gick och tänkte på varje dag heller, ändå vet jag att en dag kommer det komma.

Frågorna hopar sig. Är det en frisk hund jag tar bort? Hade jag kunnat göra mer? Är jag egoistisk? Led hon längre än jag förstod?
Hur förbereder man sig? Att ha den värsta dagen planerad?

 

Innan vi kommer till själva poängen, ska jag kort berätta om Disa och vår relation.
Efter hennes kastration blev hon reaktiv och det tog oss många instruktörer (som själva inte förstod eller om de förstod och inte förklarade för mig) och lång tid innan jag förstod vårt dilemma.
Det hjälpte inte heller med de jag hade runt mig, de fick mig att tro att Disa var helt värdelös. Vår relation var sönder och det uppstod tjaffs hela tiden.
Jag började till slut acceptera läget och började hjälpa henne istället för stjälpa.
Fick hjälp av en duktig instruktör som fick mig att inse hur bra och duktig hon är. Vi började växa tillsammans och relationen blev bättre.
När jag flyttade in där vi bor nu, tog det inte lång tid innan Disa blev husses hund. Disa avgudar honom, och med honom är hon lycklig.
Ibland kan det dock bli för mycket. Det räcker med att han går ut för att greja i trädgården så börjar hon stressa och pipa och vandrar runt i hela huset.

Det är här det blir så mycket svårare än vad det kanske annars kunde vara.
Disa blir stressad av att åka bil. Hon blir stressad av veterinärer.
Jag vill inte att hon ska somna in när hon är stressad och i en obekväm miljö.
Hur kan jag ta ifrån henne, hennes husse?

Det var absolut inget svårt eller märkvärdigt, så jag förstår inte varför jag hade eldat upp mig och var rädd att vi skulle sumpa våra chanser för att komma med. 

Vi hade fyra stationer och vi var fyra grupper. Det var lek med och vittra figurant, gå en kort sträcka med figurant samt visitering, uthållighet och miljö. 

Uthålligheten var jag inte nöjd med för Boba har inget jätte stort föremåls intresse och figgen verkade inte vilja pröva med mat/godis även om det var ett alternativ. 

Men en kul sak att träna på. 

Det sista vi gick genom var att vi i Småland kommer ses en gång i veckan för träning och att vi under ett år kommer ha 3-4 helger. 

Nog för att jag visste att det skulle bli mycket, men jag trodde inte att det var en gång i veckan. 

Det känns som jag inte kommer hinna med andra saker jag vill göra. 

Men det kan med största sannolikhet gå, men tankarna flödar. 

Detta är något jag anmälde oss till när boba var 6 månader, så vi har väntat två år på detta tillfälle. Vill inte kasta bort det heller. 

Ni som gått, hur har det gått för er? Har jag onödiga tankar?

Helgen har gått i tävlingens anda.

 

I går var det dags för oss att debutera i lydnad startklass.

Jag hade inga som helst förväntningar, men var så nervös att jag var redo att kräkas vilken sekund som helst, vilket gjorde mig än mer nervös.

Vi hade startnummer två, så det var egentligen ingen tid till att tänka eller känna efter.

Sen blev det dags. Redan efter de tre första stegen, av mig, gick det sådär. Han satt kvar så jag fick locka på honom. Sen var han väl men halv meter ifrån mig tills andra svängen.
Inkallningen var super. Han har nog aldrig haft sådan fart som han hade, och det tyckte väl inte han heller för han fortsätta ut till publiken in i kafiterian och körde upp nosen i en hunds rumpa.

Men vi fick fortsätta och efter det gick det bättre för nervositeten släppte, konstigt nog.

 

Följsamhet 5,5

Sitt under marsch 6

Apportering 5

Fjärr 9

Hopp 9

Helhet 5

 

Vi blev godkända och jag är otroligt nöjd! Jag är mest nöjd med apporteringen, den har vi haft jätte problem med, och han tog den som det var det enklaste han gjort. Vi fick avdrag för att han tuggade och släppte den innan ingång. Men det är småfix ;)

Nu vet jag hur det går till, och kommer träna mycket mer till nästa tävling.

 

Idag var vi iväg till samma ställe för att göra doftprov i eukalyptus.

Jag var lite orolig över att domaren skulle underkänna oss om han skulle tassmarkera (inget vi tränat på, bara något han fått för sig :( )

Han fattade direkt vad hans uppgift var och gick super fint och elegant förbi alla kartonger tills han hittade rätt. Det kom en tass men han tog snabbt väck den och frysmarkerade istället och vi blev godkända :) Det tog honom 11 sekunder att hitta den.

Nu har vi anmält oss till vår första tävling och jag hoppas att både jag och Sandra kommer med.

2017 startar bra :)

 

Detta året kommer bli ett tävlingsår och ett kliva ut komfortzonen.

För en liten stund sedan anmälde jag bägga hundarna till vår första lydnadstävling och jag flyttade upp Disa till fortsättningsklassen i rallylydnad.

Jag svettas bara av att skriva det.

Disa har varit klar för uppflyttning i ca 4 år, men jag är för feg att ta nästa steg.

 

Nu skrev Sandra hon tycker vi ska anmäla oss till bruks i april. Haha, ja varför inte ;)

Disa är en Dobermann, 8 år. 

Hon är min första kärlek, jag skulle göra vad som helst för henne. 

Vi (jag och mitt ex) hämtade henne sommaren 08, och det var nytt och pirrigt. Jag hade höga drömmar tillsammans med henne, men efter att ex husse fick ha henne första veckan då han hade semester och jag hade bara en vecka kvar på jobbet, rasade mina drömmar när hon under dessa dagar tytt sig endast till honom. Jag var förkrossad. Men så en dag släppte hon mig inte ur sikte, jag fick inte ens stänga om mig för toalettbesök. Jag var överlycklig, och började genast gå kurser och försökte läsa mig till mycket.

Disa är en reaktiv hund och vi har hållt på och traglat detta i många år. När vi tränar så släpper hon allt och är totala motsatsen. Hon är jätte rolig att träna med, och lättlärd, men det oftast på hennes vilkor. Vill hon inte så vill hon inte.

Idag tyr hon sig till sin husse (nya) och skulle göra vad som helst för att få ensamtid med honom. Men jag vet att hon älskar mig med, även om hon inte vill visa det offentligt. 

 

 

 

 

Boba är en Rhodesian Ridgeback, 2 år.
Jag vill komma ut och tävla, och valde att skaffa en till hund. Efter några år och raser senare hittade jag min uppfödrare och vi hittade Boba, eller om det var som Boba hittade oss.
Boba är motsatsen till Disa, han är långsam, lugn och äter allt som kommer i hans väg.
När vi hämtade hem honom ville vi faktiskt efter en vecka lämna tillbaka honom. Han var odräglig och jag kände att vi tagit oss vatten över huvudet. Vi fick många råd och väldigt bra stöttning från vår uppfödare och vänner, vilket jag idag är mycket glad och tacksam över.
Boba är jätte lättlärd och väldigt rolig och träna med, dock tycker jag att det går i slowmotion när jag är van vid speedy gonzales.
Det jag vill använda honom mest till är , viltspår, lydnad, räddningsarbete, rallylydnad, nosework, sök och lite bruks. 
I mars kommer vi göra våran lydnads debut och även doftprovet i nosework vilket gör att vi även kommer tävla i det nu när det är officiellt. 

På annandag jul var vi iväg och tävlade årets sista rally tävling.

Jag var fruktansvärt nervös eftersom det var sista tävlingen och mitt mål var att få ett godkänt resultat under 2016. Förra tävlingen jag gjorde fick vi 65, och jag var så nöjd över den rundan. Såklart hoppades jag att det skulle gå minst lika bra denna gången, men eftersom jag var så nervös hade jag mina aningar att jag skulle f*cka upp det.

Har ännu inte kommit underfund med hur vi ska värma upp, men att tigga kaviar hos Sandra verkade funka för ett tu tre så blev vi godkända.

Äntligen släppte det och vi nådde målet. Så jädrans gött!
Det är vår andra gång i denna inomhushall och förra tävlingen var det likadant vid skylten backa 1,2,3. Publiken är nog lite jobbig för honom.

Nu ser jag fram mot nästa års tävlingar, då vi även ska debutera i lydnad och vår första officella nosework tävling.

Tre grejer som är typiska med våra hundar

Disa:

- Trycker om sitt huvud under armen och "buffar" upp den för att bli klappad
- Om man nyp-kliar henne på rumpan blir hon helt extas och drar in rumpan och flyger fram
- Apporterar mer än gärna, vad som helst

Boba:
- Trycker om nosen i skrevet eller rumpan när han hälsar på nytt folk (mycket pinsamt)
- "Kärleks" naggar armarna när han är glad, tex när vi kommer hem 
- Gäspar högt och ljudligt när han tycker vi ska vakna och ge honom mat

Favorit promenadstråk/ställen

Skogen. Vi gillar att hitta nya stigar/smultronställen

Brukshundklubb

Smålandsstenar

Veterinär

Veterinär Hovelius AB i Falkenberg

 

Hundfik

Jag har aldrig besökt ett hundfik, men det hade vart kul att göra det.

Resmål inom Sverige tillsammans med våra hundar

Lomma och Kullaberg (Nimis), Skåne

I söndags var jag i väg med bägge hundarna och tävlade rally x2, alltså två starter per hund.

Detta var Disas första start på fyra år, nästan på dagen till och med. Min kropp var full av förväntan, hög puls och fjärilar.

På vår första bana var jag och Boba först ut. Jag tyckte det kändes jätte bra. Kändes knappt som han nosade, utan att han var jätte följsam. Det var en härlig känsla och våra kompisar tyckte det såg bra ut också, så jag var hel nöjd med den rundan. Tyvärr blev vi inte godkända och nosen var i backen nästan hela banan. Haha, snacka om felbedömning.

Sen var det Disas tur. Hon skötte sig väldigt bra innan vi skulle in på banan. Det var en liten ulltuss hon tyckte var ful och kände sig tvungen att berätta detta för den.
När vi hade gått förbi inroparen och blev inbjudna på planen av domaren tyckte Disa att hon kände de som stod bakom oss, som hon även sett hela tiden. Hon drog och gnydde och skulle fram och hälsa. Jag samlade upp henne snabbt och slarvigt och gick innanför bandet till start skylten. Där såg hon sina bästa kompisar domaren och skrivaren som hon definitivt skulle fram till, här drog hon nästan omkull mig, mycket pinsamt. 
Efter tredje skylten skötte hon sig perfekt, tyvärr blev vi inte godkända på den rundan.

Den andra banan var väldigt tight och var de med stora hundars största fasa för dagen att gå.

Boba var först ut, och hans nos var i backen hela banan utan en skylt, haha. 
Vid 1,2,3 backa skylten satte han sig 90 grader mitt framför mig, haha så hopplös.
Det är väldigt frustrerande och energikrävande att tävla med honom.

Disas runda var fenomenalt bra, allt flöt på bra och vi fick 95 poäng, delad 4:e plats. Det är vårt högsta poäng och jag är galet nöjd.

I helgen som var, 29-30/7, var det rallylydnads tävling i Falkenberg två dagar i rad med chans att starta 2 gånger per dag, en på eftermiddagen och en på kvällen.

Boba kom med på de tre jag anmält honom till och Disa på en av de två jag anmälde mig till.
Det var debut för Boba och första gången för Disa på fyra år.

Dag 1:
Jag var väldigt spänd av förväntan samtidigt som jag var nervös över Bobas första start.
Han var otroligt jobbig innan vi skulle gå in. Skulle till alla kissfläckar och kissa över dom eller slicka på dom. Drog min arm minst 10 cm längre.
Men katastrofen var på planen.
Jag blev hes på den banan och slog mitt vänstra lår blått av att klappa på det för att få hans uppmärksamhet.
På protokollet hade vi minst en nos på varje skylt, VARJE skylt.
Min hejarklack tyckte inte det såg så illa ut som jag tyckte det kändes. Visst kändes det hopplöst, men han gick ju hela banan och gjorde vad jag bad honom göra, även om det tog längre tid än vad jag ville så jag är nöjd.
Sandra påminde mig om att det var en debut och han är ju inte så gammal.

När jag kom fram till att jag ville ha en till hund var det väldigt viktigt för mig att denna skulle komma från en kennel.

Jag var under en tid intresserad av Kelpie, Border Collie och Berger des pyrénées à face rase. Kelpie och Beger föll ändå bort rätt snabbt för de är så små raser även om det finns mycket kraft i dom.

Jag är fortfarande intresserad av BC men är livrädd att jag ska få en stressad hund, som en bekant till mig hade. Man blev stressad av att vara i samma rum som den.

För mig är RR ganska ovanligt och jag kunde inte mycket om rasen, men många dobermann ägare har eller har haft en så jag blev intresserad.
Kontaktade en kompis som är ägare till två och hon gick mig info till uppfödaren och vi bestämde oss för att träffas. Jag föll direkt.

Vilken härlig ras, i flock som ensam.
Uppfödaren var uppriktigt och varm, en härlig kombination och jag kände att det ändå var rätt.

Hon skulle inte ha kull försen något år senare, men vi höll ändå en liten kontakt och hon meddelade mig när det var dags.

Kommer välja henne varje gång, och kommer rekommendera henne till många.

Ett av många är när Boba valde husse. När vi var hos uppfödaren och husse smet in i andra rummet och gosade med vår blivande stjärna. Mitt hjärta smälte lite.

 

Mitt hjärta blir helt varmt av glädje och kärlek när Disa får en ny leksak eller hon hittar en pinne (enligt henne, är egentligen träd hon vill ha).

Bland det viktigaste är att föräldrarna är friska och har bra gener i lederna bakåt.

 

Att få komma till uppfödaren när det inte finns någon kull så jag kan få se deras valpnäste och vart de kommer tillbringa de första åtta veckorna och se hur deras flock är. På det sättet får jag både en uppfattning om deras boende och flock samt hurdan uppfödaren är.

Det är inte bara jag och den kommande valpen som ska klicka, utan även uppfödaren. Jag vill kunna ringa om vad som helst.

Vill även inte att det ska ställas krav på varken mig eller hund att vi måste tävla i något vi inte gillar.
Vidare att vi tillsammans kommer fram till en ras, en kombination och att vi tillslut  hittar en individ som kommer att passa mig för de ambitioner jag strävar efter.

Skrev lite om det i tidigare inlägg.

Vi har tävlat två gånger i inofficella hoppklasser i agility och blivit diskade bägga gångerna.
Första gången var så hemsk. Jag var så fruktansvärt nervös och matade Disa med köttbullar och geggade in händerna med dom så hon skulle följa mig. I slutet skulle mamma stå och ta emot henne. 

Mamma är Disas favorit person efter husse.
Mamma med resterande gömde sig så Disa inte skulle få syn på dom/henne innan vi startade, men hon kände av henne några gånger. Vi startade och hann hoppa två hinder innan hon började avvika och började titta runt. Vi kom till slalom och hon sprang två pinnar sedan ställde hon sig och spydde, sen minns jag ärligt talat inte vad vi gjorde efteråt men minns att Disa blev jätte glad när vi sprang i mål för där stod ju hennes bästa belöning.

Har även tävlat rallylydnad några gånger och har blivit uppflyttade till fortsättning för några år sedan. Men det har legat helt på is efter det.

Boba och jag har bara tävlat med utställning. Första inofficella blev vi BIS 4, där fick jag mersmak för denna tråkiga aktivitet och den senaste i Växjö fick vi excellent men åkte sedan ur. Lägger detta lite på is så han får växa i kapp sin kropp, sedan ska även vi vinna rosetter.