Fick ett mail från en trevlig tjej om att hon gillade min blogg så mycket att hon vill göra ett samarbete.

 

I samma stund som jag tänker ohoj vad kul, kommer jag på att jag har ju inte bloggat på evigheter.

 

Men nu har jag nästan bägge fötterna där jag vill ha de och tänker börja ta tag i detta igen.

Jag finns på instagram om man vill ha bättre uppdateringar, fredaom heter jag där.

 

Återkommer snart med bilder från den tid ni missat.

Det har nu gått sex år sedan du försvann ur mitt liv.

Tänker på dig varje dag. Tänker hur det hade varit att leva med dig nu. Vad vi hade gjort.

Du hade varit en gammal skruttig dam, säkert med grå nos.

 

Det var på en onsdag, för sex år sedan. Jag hatade onsdagar länge.

Vi var vid garaget och lallade runt. Släppte dig lös, som jag ångrar det.

Vi lekte ta fatt, men rätt som det är får du upp ett spår och sticker iväg.

Jag ropar efter dig men förgäves. Jag står kvar för jag tänker att snart kommer hon.

Men istället hör jag hur någon ropar "Hallå! Din hund!"

Åh nej, nu har hon stört grannen. Det var värre än så.

 

Du låg i diket helt orörlig. Jag pratade med dig, men du lyssnade inte. 

Jag försökte få upp dig, men du föll bara ihop. 

 

Efter att Mange kom minns jag ingenting förens morgonen efter jag vaknade och inte hörde dina tassar, såg dig inte i soffan.

Verkligheten hade kommit.

Några dagar senare åkte vi till ängen där du alltid sprang lös och jagade fåglar eller din svans, och lät din aska springa en sista gång.

 

Jag fick inte säga hej då, krama dig en sista gång, andas in din doft.

Saknar dig så!

Jag har tänkt mig börja cykla med Disa några dagar i veckan. Men har ett litet problem jag vill ha hjälp med.

 

När vi cyklar har jag nosgrimma på henne, dels för att hon bli så stark och för att jag ska kunna cykla om mötande och ibland funkar det även på hundmöten.

Dock är det en ond cirkel med nosgrimman. Hon blir stressad och än starkare. Känns inte så sjysst att jag får "dra" mig till henne vart femte meter eller att hon ska springa med huvudet snett för att kopplet tar slut men inte hennes vilja. 

Jag kommenderar henne otroligt ofta att hon ska cykla vid min sida, men ett, tu, tre är hon iväg.

 

Är hon lös går det bättre, men då kan jag inte möta någon, och den säkerheten finns inte om jag inte väljer att cykla inomhus.

 

Har jag sele på henne, kan jag inte få stopp på henne för hon kutar.

 

Finns det några bra tips där ute så är jag villig att ta till mig dessa och utöva dem.

Mina syskonbarn har sportlov, och då passar jag på att åka till dem för att umgås.

När de kommer på morgonen, är det så kul att se och höra hur det dirigerar Disa och hur duktig Disa är på att lyssna på dem.

 

Den stora tog ut Disa och sparkade boll med henne. Disa glömmer tid och rum när man viftar med en fotboll framför henne. 

De var ute ett bra tag och nu ligger Disa avdäckad i sin fåtölj.

 

Tror hon är rätt trött efter harjakten igår med. Skit hund!

Det har vart en paus ett tag nu, en ofrivillig sådan.

 

 

Disa och jag har varit på lite äventyr. Träffat nya människor, nya hundar.

 

Tyvärr har vi knappt tränat alls, och det märks väldigt tydligt på henne. Det är såklart väldigt trist, men jag har mått för kasst för att kunna ta tag i det.

Dock börjar jag bli på bättringsvägen och det kommer Disa få märka.

 

 

Nu ska jag iväg på måbra bio med några kompisar.

 

Att jag återigen blir uppropad till toppen. Där hittar ni mig och flera flera andra bra bloggare.

 

Det tackar jag för!

 

Lite kul att de verkar hitta mig när jag är som tystast, hehe.

I många hundbloggar jag läst förekommer det nästan ett och samma problem.

Lösspringade hundar.

 

Nu är det givetvis skillnad på folk med hund och folk med hund. 

 

Men jag tar åt mig när folk skriver "kan man inte ha den lös så ha den kopplad!". Jag håller givetvis med, men som sagt det är skillnad på folk med hund och folk med hund, så de ska alla inte dras över samma kam.

När jag får en lösspringade hund mot mig, försöker jag mota bort den tills ägaren kommer och tar undan den. Jag har full förståelse varför hunden känner suget på att hälsa på oss, och jag tar lätt på det då det kan hända alla och att jag dessutom har samma problem.

Men däremot kan jag bli sur om de inte ber om ursäkt även då det inte var någon fara. Man ska inte ta för givet att allt är okej bara för att jag själv har hund.

 

 

Jag tränar väldigt mycket på Disas inkallningar, och att just kunna ha henne lös även om vi möter folk.

Men min fråga är då, vart ska vi få träna på detta?

Inhängnade rastgårdar där vi inte möter något annat än ett blåsande löv eller gren som faller?

 

Sådana kommentarer får mig att känna mig ovälkommen till brukshundsklubbar, skogar, mm.

 

Det är ett problem vi har, och ett problem som vi försöker väldigt på att få bort, varför ska vi känna oss så mindre värda på grund av det?

 

 

God fortsättning folket.

 

Nytt år då, hoppas verkligen 2014 slår 2013 med hästlängder. 

 

Nyåret firades med de bästaste, Emelie, Benji och Mange. Vi åt den godaste trerätters på länge, vi rullade fram efter varje rätt.

Emelie och Benji bor i ett ganska ljudisolerat hus, märkte vi när de testsköt tidigare på dagen.
Disa och Nova låg och tuggade på varsitt märgben och var helt inne i det och märkte inte alls vad som försegick utomhus. 

Disa blev dock lite stressad över att vi gick ut och lämnade dom vid 12 slaget, men när jag gick in la de sig på varsin sida och tuggade fridfullt.

 

Sen var det ju det här med nyårslöften. 
Jag brukar inte avge något för jag glömmer av vad det var vid halva februari typ.

Men jag lovade tillsmammans med min systerdotter att inte äta godis, och att uppdatera bloggen mer.

Ja ni ser ju hur bra jag är på att komma ihåg saker.

 

Många säger mördarhund när de hör rasen, eller kamphund. Men rasen är långt ifrån det. Numera är den klassad som familjehund. Tänk på att vilken ras som helst kan bli "farlig" i fel händer!

 

 

De dobermann jag träffat är väldigt lika varandra till sättet, även då man uppfostrar dem helt olika.

Det är flexikopplet jag pratar om.

 

Flexikoppel är jätte bra att ha om man vill ha hunden springades lite vind för våg om man inte vågar/kan släppa den lös.

Visst finns det linor också, men de har inget handtag. Lite så tänker jag.

 

Men så finns det de däringa som inte har en aning om vad kopplet är till för eller vad de har i andra ändan.

 

 

För många gånger har vi haft hundar på tok för nära oss och ägaren på tok för långt ifrån.

Vad gör majoriteten då?
Jo, ingenting, nada, nichts, njet NOT A FREAKIN THING!

 

Härrom dagen, såg jag en kvinna låta hunden springa ut på en traffikerad väg (60 väg), när det kom en bil längre bort och hon kallar inte in den, fångar inte in den i kopplet, nej hon lullar bara vidare.

 

Det här är så skrämmande, för vem är det som åker på skiten om min hund skulle bita den lilla provocerande tussen som är all over hennes ansikte, jo det är ju jag.

 

Kan de inte lära sig hur det funkar innan de beger sig ut på större vägar där de kan träffa någon.

 

Då är det nog den nyaste stjärnan som tillkommit idag.

En kvinna som begravt sin man, sin mamma och sitt barnbarn har nu fått återförentas med dem.

 

Jag blir glad när jag tänker på att hon äntligen ska få se sitt barnbarn igen, krama om honom, och såklart alla andra hon behöver prata i kapp med.

Stor kram till oss alla, tänker på er!

Vi är halvvägs nu hörrni!

 

Är ni laddade? 

Har ni varit snälla i år?

 

I år hade jag tankar på att min julklapp skulle bli donation till de behövande, det var det faktiskt på hedersord.
Men så kom jag på saker jag ville ha ändå, girig som man är.

Så hade finaste Madeleine skrivit att hon har donerat en större summa, och mitt samvete fick sig en törn.

Men det är inte föresent att ge ändå.

Jag tänker bidra med några hundra lappar, till vilket ändamål har jag inte bestämt mig för ännu.

 

Finns det något finare att ge, egentligen?

Klicka på bilderna för att komma till de olika donationssidorna.

 

Idag är en riktig tänkar dag, kanske inte bästa valet av dag när jag är sjuk och det snurrar i huvudet.

Känner mig schizofren.

Avskyr tänkardagar.

Det är inga sådanadära tankar som vart är jag på väg, eller min ekonomi eller vad är meningen med livet.

För det hade varit så mycket lättare.

 

Ska åka till mamma och pappa i morgon och se om det blir bättre. Träffa familjen, baka julgodis, gå långa skogspromenader och mysa med mamma och pappa.

 

Igår låg jag helt avdäckad på soffan. Hade feber och hostade ur mina lungor.

Sambon var i väg och ensam kvar blev jag med Disa.

Disa är inte känd för att ta hand om sjuklingar, min förra hund lämnade aldrig ens sida.

Men igår låg hon jämte mig hela dagen. Kanske därför jag mår bättre idag.

 

Brukar era hundar känna av att ni är dåliga, eller låtsas de att det regnar?

Vad hade jag gjort om du inte var här

 

Fick ett mail från Häromi att de har letat efter bra hundbloggar, och hittade min.

Först trodde jag det var spam, men har sett att fler fått det och även endel jag följer är med.

 

Det som gör nomineringen ännu roligare är personen som har haft det här uppdraget verkligen har lagt ner mycket energi och tid i sökandet av de bästa hundbloggarna i Sverige, och även gjort en kort beskrivning av alla nominerade bloggar, jag tackar och bockar jag!

 

Det är många som frågar mig och andra om ROK stretchkoppel.

Disa har ett. Jag införskaffade i början av året, och använder det mer eller mindre varje promenad.

 

Kopplets längd är 140 cm. Handtaget har ett robust men bekvämt handtag. Längst ner vid spännet sitter ett extra handtag, lika robust det. Det extra handtaget är perfekt om man vill ha kopplet kortare eller vill ha hunden nära sig när man går till exmpel i stan, eller man får möte eller går på en större väg.
Själva kopplet är gjort av 100 % naturgummi, och är förjordans slitstarkt.

Ni kan läsa mer HÄR.

 

Nu har jag och Disa den största, så kan bara utgå från den, men tror säkert att alla storlekar är likdana.

 

Första gången jag använde det tyckte jag det var riktigt obehagligt när Disa drog, för det tog ju inte stopp. Men jag ville inte ge upp tanken på att det var bra investerat. Tur var väl det.

Disa drar inte alls lika mycket längre. När hon gör utfall eller får fnatt så kopplet expanderar så "flyger" hon inte tillbaka. Det tar stopp, såklart, men på ett mjukt sätt som gör att hon stannar till eller kommer tillbaka, men flyger som en rekyl på en bundjylina gör hon verkligen inte.
Det extra handtaget är guld värt. Håller i det på stadspromenader, vid möte eller när det blir trångt.
Dessutom trasslar kopplet inte till sig när man ska använda det. Båda handtagen ligger bekvämt i handen, och varken jag eller Disa snubblar på det som bli över.

 

Om ni vill ha ett expander koppel rekommenderar jag absolut detta. 

Finns i flera färger och tre olika storlekar.

Jag längtar till snön kommer. Eller att det blir så kallt att det blir is så Disa kan få dra lite pulka eller att man kan åka blades bakom henne.

 

Vet att även hon längtar även om hon inte säger det.

I helgen var vi uppe i Stockholm för att gå på fotomässan.

Vi åker upp så sällan så jag tänkte slå två flugor i en smäll. Besöka en bekant jag inte träffat på 15 år och hennes och min blivande uppfödare Karin.

Att hitta en ras som känns rätt är svårt, men när jag träffade dessa underbara individer kändes det rätt ända ut i fingerspetsarna.

Tror till och med att sambon kände lite.